…. bryr sig inte Indy ett dugg!
När det första mullret rullade in tänkte jag att nu blir det till att ta hand om en orolig liten jycke. Men kissa måste han ju – trots att åskan ligger och cirklar runt huset utan att riktigt braka loss. Så på med kopplet och ut.
Nog tittade han upp på himlen och såg lite förvirrad ut när det mullrade – men han skuttade glatt med mig hela vägen till brevlådan och tillbaka.
Skönt att vår lilla jakthund inte tyckte att det var läskigt. Känns som om det bådar gott. :)
Regnet däremot – det klarar han sig utan.
Han satte sig på verandan och fnyste innan han tvärvände och gick in igen.
Nåja – jag trodde att det här inlägget skulle handla om tips på hur man lugnar en hund vid åskväder men det slipper jag tydligen – eller ska jag säga – förhoppningsvis…

I dag fick han också ett fruset köttben. Det hände för si så där 40 minuter sedan och han har inte släppt det sedan dess.
Jag har insett att min inre pedant fått sig en törn så här ”after puppy”.
”Before puppy” ville jag helst ha rena golv, prydliga högar (om några högar alls) och kuddarna ordnade i soffan.
”After puppy” har jag blivit lite som dem jag föraktfullt kallat ”bananmos-föräldrar”. Det är föräldrarna som går omkring med bananmos på kläderna och när någon påpekar att de har något kladd på magen/ärmen/i håret så ler de lite och säger: Så är det när man har barn.
Själv så tittar jag på köttresterna på golvet och tänker typ: det där tar Indy hand om. Eller så viftar jag bort påpekandena om att mina jeans har dräggelfläckar och min tröja har två leravtryck i hundtassformat med ett: Ojdå – så är det när man har en valp…
Sambon är nog nöjd – han brukade förut kalla mig för Monica (från tv-serien Friends) när mina städanfall slog till minst en gång i veckan. (Jo jag erkänner — jag tyckte att det skulle vara lite renare och prydligare än de flesta.)
Fast jag ska jobba på det här. Jag tänker inte vara en dräggelfläcks-matte.