I går kom vi hem från semestern. Bilen tömdes och för första gången i historien (i vårt hem då alltså) packade vi upp allt och lade det på plats. Vi insåg att om vi inte gjorde det skulle Indy ha väldigt många nya ”leksaker” att tugga på…
I bilen på väg till sambons föräldrar kändes det dock ganska pirrigt. Tänk om Indy glömt bort oss?
Hela veckan hade vi bara fått rapporter om hur bra Indy mådde och vilka nya tokigheter han kommit på. Tydligen hade han satt i system att jaga upp sina hundvakter klockan 04.30 för att sedan snabbt lägga sig till ro och somna om när bäddsoffan i stugan var nerpackad… Han hade inte gnällt eller letat efter oss alls.

Det första jag tänkte på när jag fick syn på honom i gräset utanför höghuset där sambons föräldrar bor var: Jösses så stor han är! Först lade han inte märke till oss, men när jag ropade Indy så kastade han sig frammåt och hela hunden var en explosion av lycka. Han hoppade upp i min famn och först då insåg jag att han nyss stått i en lerpöl så min ljusgula sommarklänning blev täckt med bruna tassavtryck… Men jösses vilka pussar jag fick. Jag trodde att han aldrig skulle sluta!
Sedan var det bara att packa in en väldigt motvillig valp i bilen igen (han hade kommit hela vägen från Norra Karelen samma dag) för att svänga förbi hos veterinären på vägen hem.
Det var dags för nästa omgång vaccination. Besöket gick smärtfritt och vi passade på att ge honom rabiesvaccinet på en gång så nu är vaccinationsgrunden gjord.
På väg ut träffade vi en bullteriertik som Indy blev helt betuttad i! Hon var otroligt tålmodig och lät Indy hoppa upp och slicka henne i ansiktet och de lekte en liten stund innan vi gav oss av hemmåt.

Väl hemma tog jag med Indy på en promenad i skogen. Han har inte fått springa lös i Karelen så jag tyckte att han skulle få känna på att vara lös igen. Nu hände det osannolika. Indy lyssnade på alla kommandon och höll sig hela tiden tätt intill mig och de få gånger han sprang i förväg kom han genast tillbaka om jag kallade på honom. Det var nästa så att det kändes som om någon bytt ut vår hund! Vilken lydig valp!
Natten gick också bra – han återgick till sina rutiner på en gång. Istället för att ställa väckarklockan så lät vi Indy väcka oss när det var dags att gå ut vid klockan 04.30. Sedan sov han tills jag skulle upp för att gå till jobbet.

Väl på jobbet fick jag dock samtalet som övertygade mig om att vi trots allt hade fått hem vår egen hund. Han hade bitit sambon i näsan. Och slutat lyssna.
Så länge varade den smekmånaden…