…. bryr sig inte Indy ett dugg!
När det första mullret rullade in tänkte jag att nu blir det till att ta hand om en orolig liten jycke. Men kissa måste han ju – trots att åskan ligger och cirklar runt huset utan att riktigt braka loss. Så på med kopplet och ut.
Nog tittade han upp på himlen och såg lite förvirrad ut när det mullrade – men han skuttade glatt med mig hela vägen till brevlådan och tillbaka.
Skönt att vår lilla jakthund inte tyckte att det var läskigt. Känns som om det bådar gott. :)
Regnet däremot – det klarar han sig utan.
Han satte sig på verandan och fnyste innan han tvärvände och gick in igen.
Nåja – jag trodde att det här inlägget skulle handla om tips på hur man lugnar en hund vid åskväder men det slipper jag tydligen – eller ska jag säga – förhoppningsvis…

I dag fick han också ett fruset köttben. Det hände för si så där 40 minuter sedan och han har inte släppt det sedan dess.
Jag har insett att min inre pedant fått sig en törn så här ”after puppy”.
”Before puppy” ville jag helst ha rena golv, prydliga högar (om några högar alls) och kuddarna ordnade i soffan.
”After puppy” har jag blivit lite som dem jag föraktfullt kallat ”bananmos-föräldrar”. Det är föräldrarna som går omkring med bananmos på kläderna och när någon påpekar att de har något kladd på magen/ärmen/i håret så ler de lite och säger: Så är det när man har barn.
Själv så tittar jag på köttresterna på golvet och tänker typ: det där tar Indy hand om. Eller så viftar jag bort påpekandena om att mina jeans har dräggelfläckar och min tröja har två leravtryck i hundtassformat med ett: Ojdå – så är det när man har en valp…
Sambon är nog nöjd – han brukade förut kalla mig för Monica (från tv-serien Friends) när mina städanfall slog till minst en gång i veckan. (Jo jag erkänner — jag tyckte att det skulle vara lite renare och prydligare än de flesta.)
Fast jag ska jobba på det här. Jag tänker inte vara en dräggelfläcks-matte.

Den 8 mars 2009 besökte vi Kennel Ancer's i Imatra och träffade Indy för första gången. Han ligger längst fram på bilden.

Jag och sambon har pratat om att skaffa hund i kanske två år. Men hela tiden har vi tänkt att det inte är rätt tid just nu. Tills vi hittade rasen Drever.
Då gick det plötsligt undan.

Den 31 December 2008 mejlade jag en kennel i Imatra som planerade en kull valpar till februari. Några mejl senare hade vi sagt att bara det fanns tillräckligt med hanvalpar i kullen så ville vi gärna ta oss an en liten jycke – vi var tredje i kö.
Den 6 februari fick jag ett mejl strax efter sju på morgonen med de glada nyheterna att Emma fått 6 valpar – 4 hanar och 2 tikar. Några timmar senare var valparna 10 – 5 hanar och 5 tikar!
Sedan började den långa väntan på att få veta vilken av de små som var vår…
Namnet var redan bestämt – Indy efter Indiana Jones.
Kenneln hade en webbkamera och både jag och sambon satt klistrade vid datorerna både hemma och på jobbet.
Alla blev involverade – oavsett om de var intresserade eller inte.
Valparna växte, öppnade ögonen, började tulta runt och sov i en stor hög. Allt de gjorde var gulligt och varje gång kameran var avstängd kändes det som om vi blivit berövade en stund med vår hund.

Den 8 mars körde vi tur och retur till Imatra för att hälsa på. Tänk om uppfödaren inte godkände oss? Tänk om en av valparna trots allt inte var vår? Har vi nu tänkt efter ordentligt – kan vi verkligen ta hand om en valp?
Alla frågor försvann i samma sekund som vi klev in i ”barnkammaren” och 10 ostadiga drevervalpar attackerade våra fötter och drog i våra byxben.
De var 5 veckor gamla och personligheterna kunde skönjas men var inte så tydliga ännu. Men en valp var lite mer social än de andra. Han krälade gärna upp i knät och tuggade på våra fingrar…
Vi valde tre favoriter – den sociala lilla valpen med pricken på nacken stod överst på listan.
Sedan åkte vi hem och fortsatte att vänta.
Den 28 mars skulle vi hämta hem vår Indy. Allt var förberett – han hade halsband, koppel, säng, massor med leksaker, filtar, klotång, mat och grisöron. (Och en hel del andra saker som jag aldrig vågade visa sambon att jag redan inhandlat.)
Var han vår? Valpen som uppfödaren Heli kallade Täplis?
Två dagar innan vi skulle köra till Imatra kom beskedet. Killen med pricken var Indy.
Papperna var påskrivna, informationshäftet låg i väskan och i bilen väntade hans transportbur. Äntligen fick vi hem vår lilla valp!

Indy cirka 9 veckor gammal.

Nu har Indy bott hos oss i 6 veckor. Han har hunnit med mycket.
Springa i skogen, rymma till grannen, försöka jaga traktorn på åkern framför huset, tuggat sönder sin säng, vara rädd för sodamaskinen och diskmaskinen, tuggat sönder en ladddare till mobilen och mobilen och ätit upp en tops som vi inte förstår var han hittade…
Han har också fullständigt erövrat våra hjärtan.
När han kryper upp i våra knän och lägger sig tillrätta för att sova, när han på morgonen välkomnar oss med blöta pussar och en energiskt viftande svans, när han stolt lyder våra kommandon och får vara duktig – då smälter man och glömmer att han rev ett stor hål i ett par favoritbyxor…

Den här bloggen handlar om hundar. Indy är förstås den röda tråden – det är ju han som tar mig in i en ny värld. Men det är inte bara en blogg om mig och min hund utan om allt som rör våra fyrfota vänner. Jag räknar också med er läsare – kommentera tipsa och hör av er!

Det finns cirka 600 000 hundar i Finland och i snitt lägger vi ner 310 euro per år på dem. 2 800 människor jobbar inom hundtillbehörsbranschen. Det här med hundar är stort. Nu förstår jag varför.
Indy visade vägen.

Indy 12 veckor gammal.