Häromdagen beklagade jag mig på jobbet över allt Indy försöker äta upp.
De senaste dagarna har jag plockat de mest märkliga saker ur munnen (eller svalget) på Indy. Pappersnäsdukar, isoleringsskum(?!), en knappnål(!?), en stor bit brosk som han tuggade loss från ett köttben, ett öra från en av hans mjukishundar och en stor glasbit han hittade i skogen.

Chefen kontrade dock raskt:
– I dag åt min hund upp ett par smutsiga trosor som han snappade upp ur tvättkorgen.
Den lilla italienska tryffelhunden hade tydligen snott åt sig trosorna och när husse sedan kom hem från jobbet blev han så till sig av glädje att trosan helt enkelt i glädjeyran försvann ner i magen.
Först fnissar man ju åt det bisarra i situationen. Jag menar – hur förklarar man för veterinären om trosan nu vägrar ta sig ut den naturliga vägen?

Dagarna gick och vi följde historien med spänning på redaktionen. Varje dag hoppades vi på ett glädjebesked, men trosorna lyste med sin frånvaro.
Och till sist fick chefen bege sig till djursjukhuset med en uttorkad och matt vovve.
Trosan hade satt stopp i systemet och nu kräktes han upp både mat och vatten. Röntgen och en undersökning lokaliserade underplagget och dropp och medicinering fick igång systemet och i morse hände det äntligen!
Trosorna kom ut!
Den naturliga vägen.
Efter 9 dagar.
Vovven var glad – chefen var glad.
Men det första som hände efter promenaden med den förlösande högen var en ny djupdykning i tvättkorgen.
Så i dag går chefen och köper en ny korg. En med lock och förmodligen någon form av hundsäkert lås.
Kanske till och med en ny tillbyggnad till huset där man kan låsa in tvättkorgen med det hundsäkra låset.
Och jag funderar på om man kan skaffa sig ögon i nacken på något sätt. Så att man hinner uppfatta situationen innan det är försent…