Vår tuffa jakthund har visat sig vara en riktig liten mes.
Fast jag förstår honom – att bli blöt ligger inte på min topplista heller.
Sambon är lätt förtvivlad. Hans hårda jaktpolare vägrar helt enkelt sätta en tass bortom verandan när regnet står som spön i backen.

Sambon ringer klockan 10.30 i går:
– Indy vägrar gå ut. Han satte sig på verandan, tittade på regnet, fnös och gick in och kissade på golvet. Kan du köpa mer hushållspapper på vägen hem?

Sambon ringer  klockan 12.00 i går:
– OK han gick ut i skydd av taknocken och kissade intill väggen där det var torrt men sedan ville han in igen. Han sover mest hela tiden…

Sambon ringer  13.30 i går:
– Han bajsade just en jättehög i vardagsrummet. Försökte tvinga ut honom i skogen men han totalvägrade.

På kvällen var Indy ett riktigt monster. Han hade så mycket överskottsenergi att han stundvis var helt olidlig.
Och trots att regnet lättade lite var han inte intresserad av att ge sig ut i den våta naturen. Längre en tre meter från verandan kom vi aldrig.

I dag på morgonen gick han motvilligt med mig ut i skogen och gjorde ifrån sig. Fast han uppförde sig mer som en katt än en hund när han skulle ta sig fram. Han drog in magen för att slippa få det blöta gräset mot pälsen, han kröp under buskarna för att inte röra vid de våta grenarna och han skakade på tassarna vart femte steg.

Sambon ringer 10.30 i dag:
– Nu när det inte regnar vill Indy bara vara ute. Han sitter och ylar vid dörren. Jag trodde han behövde kakka, men han har bara kommit på ett sätt att lura mig att gå ut. Nu kommer han bajsa inomhus igen för nästa gång han börjar gnälla kommer jag ju inte at tro honom.

Frågan är alltså om den tuffa jakthunden verkligen är en mes.
Det börjar luta åt att han helt enkelt har en stark vilja och intelligens nog att fundera ut hur han ska manipulera oss till att låta honom göra det han vill.
Och att slippa göra sådant han inte vill…