Ute på landet där vi bor finns en stor grusgrop. I denna grusgrop har det byggts en bana för hundkapplöpning och en sådan där karusell där man kan träna sin kapplöpningshund.
Men det är förstås inte bara kapplöpningsfantasterna som använder sig av stället – vi lokala rastar våra hundar där och låter dem leka med varandra bland ungtallarna och så finns det de som vill köra motocross i backarna.

I helgen pep det till i sambons telefon. Grannen meddelade att de hittat glas på kapplöpningsbanan. Men det hade inte hamnat där av en olyckshändelse utan någon hade slagit sönder flaskor och sedan placerat ut glasbitarna så de stack upp ur sanden längs med den flera hundra meter långa banan.

Otroligt illvilligt och vansinnigt!
Jag hoppas djupt och innerligt  att den som gjort detta inte är intelligent nog att begripa konsekvenserna. För om personen ifråga förstår vad den gjort så måste det vara en synnerligen obehaglig typ.
Små hundtassar kan skadas ordentligt av en stor bit glas! Det kan vara fullständigt förödande.
Men om man inte bara ser till det – om någon inte har grova gummisulor på skorna kan glaset tränga igenom (vi snackar stora bitar glas), däcken på motocrosscyklarna kan också skäras sönder.

Så himla onödigt. Så himla elakt. Så himla mycket djurplågeri!
Tänk bara om någon – bara för att de tycker att de är så himla roliga eller för att de tycker att friidrott är så himla trist – medvetet skulle slänga ut glas i grusgropen för längdhopparna?
Och om det handlar om någon som tycker hundkapplöpning är djurplågeri så kan jag tala om att det som händer på kapplöpningsbanan i Otalampi är väldigt långt borta från vansköttsel av hundar. Jag har bara sett glada och välnärda hundar som ÄLSKAR att springa. Och de har jätteroligt!
Man ska inte önska andra ont, men jag hoppas att den som gjorde detta själv trampar på en glasbit. That would be charmic justice!