I gårdagens HBL kunde man läsa om Mira Holm som låtit tatuera in en bild av sin hund Nemo på sin vad.
(Nemo är förövrigt Indys bror.)
Att hylla sina husdjur genom en tatuering blir allt mer populärt. Men inte har att jag sett så många tatueringar av kaniner, hamstrar eller undulater. Nej – det verkar som om de husdjur som förevigas på huden är de som blir ”förmänskligade” som hundterapeuten Christina von Pfaler sa i artikeln.
Med andra ord de husdjur som får ta rollen av ett barn eller familjemedlem. Antingen för att vi känner oss ensamma eller för att djuret tar platsen av ett barn man inte har än eller kanske aldrig kommer att få.
Därför hamnar deras avbilder på vår hud. Precis som föräldrar som tatuerar bilder eller namn av sina barn.
Och allt det här är i min värld OK.
Så länge det inte går överstyr.
Hundar är hundar och måste så förbil. De måste få en uppfostran och tydliga regler.
Och framförallt måste de få lova att gå, rulla runt på marken och busa runt med andra jyckar.
Det ligger inte i en hunds natur att bära smycken (som man är rädd om och inte vill få avslitna under vild lek) eller att bäras runt i en väska (ännu värre – det finns VAGNAR för hundar!!!) eller byta kläder var och varannan timme.
Visst behöver hunden ett halsband, kanske ett värmande täcke, en reflexväst (speciellt ute på landet) och kanske till och med små tossor för tassar som blir sönderskurna av skaren på snön.
Men linjen mellan ett barn och en hund ska liksom inte vara hårfin.
Den ska vara tydlig och hårt dragen.

Själv tänker jag också göra en hyllningstatuering till Indy. Inte ett porträtt. Något mer subtilt. Något som göra att jag kan titta på och minnas Indy den dagen han inte finns mer – ve och fasa! För att han är viktig för mig.
Har du tänkt hylla ditt husdjur? Eller har du redan gjort det? Skriv gärna och berätta!

PS: Mira och Nemo har en väldigt sund matte och vovve-relation. Nemo är inte förmänskligad utan bara väldigt älskad.