I dag har vi än en gång fått studera Indys toalettbestyr mer noggrant än vi någonsin önskat. I går kväll tuggade han nämligen i sig husses silikonöronproppar under de där två sekunderna vi vände ryggen till.
Och man vill ju gärna tro att det hela ska förlöpa väl – men man vet ju aldrig. Så ena stunden försökte man tänka positivt medan man i nästa sekund gjorde sig redo för ilfärd till djursjukhus.
Nu är ju silikonöronproppar mjuka och inte allt för stora – men han åt två… och man vet ju aldrig om de fastnar och sätter stopp i systemet.

Jag ringde flera gånger under dagen men sambon hade aldrig några glädjande nyheter. Så på väg hem ställde jag in mig på att det skulle bli veterinärbesök.
Men hemma i köket stod svärmor och meddelade glatt att Indy till slut blivit nödig nog att ge sig ut i regnet och göra sin buisness.
Oron var alltså helt i onödan. För det var inte öronpropparna som inte ville ut. Det var Indy som vägrade gå ut i regnet…