Väckarklockan ringde och trött tryckte jag på snooze-knappen. Bara 5 minuter till…
Men Indy satte sig upp och gav ifrån sig ett lågt *mruff* och hoppade ner från fotöljen där han sov. För att bespara sambon släpade jag mig upp.
Väl ute ur sovrummet blir Indy väldigt uppjagad. Han sitter vid den stängda dörren till tvättstugan och skäller. Som vanligt tror jag att han skäller på grund av absolut ingenting.
Medan jag drar på mig varma kläder försöker jag lugna ner honom, men när jag öppnar dörren till hallen blir han bara ännu mer uppskruvad.
Plötsligt förstår jag varför.
Med nosen tryckt mot fönstret står Mandi på vår veranda och gnyr.
Hennes matte syns inte till.
Jag slänger på Indy selen och kastar på mig kläder, öppnar dörren och släpper ut hunden – och då är Mandi borta.
Indy sätter iväg mot Mandis hus som skjuten ur en kanon. För sina korta ben är han väldigt snabb…
Jag rusar efter och ropar på honom. Han tvärvänder och rusar mot mig och fortsätter förbi för att se om Mandi gått åt andra hållet.
Plötsligt så står hon återigen bervid mig.
Indy får syn på henne och de sätter av tillsammans – oerhört lyckliga för att äntligen få leka igen.
När Mandis matte hinner ikapp oss visar det sig att Mandi bara försvunnit från grusgropen där de var ute på sin morgonrunda.
Tydligen tyckte Mandi att nu hade det gått länge nog utan att hon fått träffa Indy.
I 15 minuter lekte de lyckligt tillsammans  – sedan var det dags för oss att åka till våra jobb – men hundarna var döva.
De var så glada över att ses att vi knappt hade hjärta att kalla in dem…
Till sist lyckades vi locka Mandi med lite godis och när hon väl stod still vid oss så kunde Indy fångas in.
Imorgon har vi bestämt träff.
Det blir nog lättare så. :)