Just som vi avslutat den senaste lilla maktkampen  när Indy surat efter att vi lämnat honom i en vecka för att åka till London, så händer något som utlöst en ny odyssé i sureri.
Veterinärbesök.
Indy blev hysterisk bara vi klev in i väntummet. Han började skälla, gnälla och gny.
Först senare insåg jag att han måste komma ihåg det förra besöket då vi tog blodprov för att få ett giltigt EU-pass åt hunden. Boldprov gillade Indy INTE.
Och den här gången skulle veterinären – VE OCH FASA – sätta droppar i hans öga, lysa i det och titta under ögonlocket för att se om han fått en infektion.
Indy protesterade vilt!
Och kissade på veterinärens papperskorg för att markera sitt missnöje.
Men ögat är OK och det ser inte ens infekterat ut, men eftersom han har ett litet utslag så fick vi en ögonsalva som vi ska sätta på två gånger om dagen i en vecka.
Hur nu det ska gå till.
Vi fick knappt droppar i hans ögon när vi var två som höll honom och veterinären droppade in medicinen…
Tror det är dags att gå till lämplig djurbutik och leta efter en munkorg i textil som vi kan använda när medicin ska droppas i ögon och klorna ska klippas.
För att vara en lien Drever är Indy nämligen lite väl stark.
Både fysiskt och mentalt.

Indy har fått en konstig knuta på ögonlocket.
Han verkar inte nämnvärt besvärad men det ser inte så trevligt ut. Så i morgon bär det av till veterinären.
När vi ändå är där ska vi kolla om Indy lider av sura uppstötningar eftersom han smaskar och slickar sig om munnen så ofta. Hans bror fick nämligen den diagnosen med samma symptom av sin veterinär.
Avmaskningen är ju dessutom avklarad så om veterinären tycker det är OK att vaccinera honom så tar vi det då också.
Det här börjar allt mer låta som om vi lämnar in hunden på service…

Sambon och jag har varit på semester i London. Indy fick åka på semester till Karelen med svärföräldrarna.
Och Indy är genuint förnärmad över att vi hade mage att överge honom i 7 dagar.
Nog var han glad att se oss när vi i söndags hämtade hem honom. Hela hunden viftade och det fanns tusentals pussar till både husse och matte.
Men väl hemma så blev det annat ljud i skällan.
Nu skulle husse och matte straffas.
Indy har ”glömt” allt han lärt sig. Inte ett enda kommando känner han igen.
Och trots att flickvännen Mandy inte löper längre så vill han bara hem till henne för att leka. Och när han inte får så ylar han.
Vi gör vårt bästa och kör så kallade raka puckar med honom och accepterar inget nonsens.
Men vad hjälper det när man har en envis Drever?
Just nu håller vi våra ställningar  – och håller tummarna för att vi är uthålligare än hunden. ;)

I vanliga fall har Indy sina rutiner.
Man går upp vid 09.00, går på första långa rundan, gör nummer ett och nummer två, kommer hem och sover en stund på soffan, äter frukost, sitter och tittar ut genom fönstret tills det är dags för promenad nummer två vid 11.00.

Därefter rullar dagen på med lite lek, mer sömn och mer promenader och så träning förstås. Vid klockan 18.00 äter man middag och vid klockan 20.00 går man sista långa promenaden och gör nummer ett och nummer två innan man somnar i biblioteket, framför brasan eller i soffan.
När klockan blir 22.00 talar man om för husse eller matte att det är dags att gå till sängs på riktigt och då går man på en liten kisstur utanför dörren och sedan går man till sovrummet och somnar för natten.
Fast om husse och matte dröjer för länge med att göra en sällskap så går man förstås och hämtar dem.

Nu när Mandi löper är Indys alla rutiner helt uppåt väggarna. Första rundan vill han göra klockan 06.00, äta är ganska ointressant och däremellan ylar man och gnyr såvida man inte somnar en stund av ren utmattning.
Tack och lov så varar inte löp mer än två till tre veckor.
Men nog räcker det för att driva oss till vansinne.
Och stackars Indy kommer nog att sova i en vecka så som han stressat.
När han hade det som värst låg han på mitt bröst och blev kliad på magen för att bli lite lugnad.
Samtidigt ylade han i högan sky.
Ibland är det inte lätt att vara hund.

Flickvännen Mandi löper.
Igen.
Senaste löpet var i november.
Och innan dess i juni.
Det innebär att av årets 52 veckor kommer Indy yla i 6 veckor. Det är 42 dagar med sömnbrist.
Tack och lov tycker Mandis ägare att tre löp per år är för mycket för dem med så när Mandi har löpt färdigt den här gången så är det för sista gången.
Samtliga ägare av hanhundar i området är dem evigt tacksamma…

När jag nämnde Mandis täta löp för en vän som är väldigt mycket mer insatt i hundar och deras cykler berättade hon att tre löp per år inte är så ovanligt numera.
Och veterinären i Vichtis som undersökte Mandi sa samma sak.
Dessutom är det många tikar som tydligen har det ganska jobbigt mentalt både före och efter löp så det är många veckor som går åt till skendräktigheter och psykisk berg-och-dalbana.
Mandis ägare räknade ut att med tre löp per år så är det minst fyra månader som Mandi har det besvärligt och är besvärlig.
Visst hade de räknat med löpperioderna när de skaffade Mandi. Men inte riktigt så många!
Så jag förstår om de funderar på sterilisering.
Själv får vi ta omvägar runt Mandis hus de närmsta veckorna.
Och hoppas på att det dämpar ylandet.