Härom kvällen smet Indy ut medan vi sa hejdå till våra gäster.
I ögonvrån hann jag uppfatta en vit liten svanstipp som svajade iväg mot skogen.
Det var bara att leta upp ficklampan och ge sig ut och leta…
Men han var inte så svår att hitta. Indy tyckte nämligen att det här var ett ypperligt tillfälle att leka ta fatt med husse och matte.
Så han höll sig hela tiden nära – men inte tillräckligt nära för att vi skulle kunna håva in honom.
Sambon svor och lovade dyrt och heligt att aldrig låta hunden vara lös igen.
Jag såg tillfället som ett bra ögonblick att öva på att vara precis så intressant så att Indy vill komma och kolla vad som står på.
Så jag tramsade runt, hämtade en leksak som låter lite roligt sprang iväg från Indy och hoppade över stubbar.
Sambon tittade förundrat på och fortsatte med svordomarna.
Men tillslut gav fånerierna resultat.
Indy rusade fram och försökte sno åt sig leksaken. Jag sprang iväg mot huset samtidigt som jag lät Indy bita tag i leksaken.
Vi kampade lite.
Sprang lite till.
Plötsligt hade Indy glömt bort att han var på rymmen. För han hade ju så kul!
Så tillsist åkte rymlingen fast och lät sig ledas hem utan protester.
Han somnade omedelbums i fotänden på vår säng.
Själva låg vi sömnlösa en tag.
Och sambon muttrade något om att det var sista gången hunden fick springa lös…