I går städades det ordentligt hemma i huset på landet.
Och Indy gick sin vana troget till attack mot det vrålande monster vi kallar dammsugare.
Utfall, annfall, reträtt och snabba tjuvnyp i slangen.
Värst är det tydligen när vi dammsuger soffan med ett sådant där litet munstycke avsett för möbler.
Indy far upp och ner från soffan och skäller som den vettvilling han är.
Så jag tänkte att nu är det dags att han blir kompis på riktigt med dammsugaren.
Jag vred ner den på lägsta effekt, satte mig ner och klappade på dammsugarens munstycke och visade Indy att det inte är farligt.
Han var hemskt skeptisk.
Utfall, anfall, reträtt och regelrätta utskällningar fortsatte.
Jag klappade dammsugaren och visade att den inte ens är farlig där längst framme där saker sugs in i den långa slangen.
Försiktigt närmade sig Indy. Morrandes.
Efter 10 minuter hade vi kommit så långt att han kunde bita ett lätt tag i munstycket samtidigt som han morrade.
Då försökte jag röra munstycket i närheten av honom.
Det skulle jag inte ha gjort för vi befann oss genast på punkt noll igen.
Utfall, anfall och reträtt.
Och det enda vi åstadkommit var att jag blivit nära vän med dammsugaren och eventuella grannarna som sett mig klappa på den måste tro att jag fullständigt förlorat förståndet…