I går när jag satt på jobbet ringer sambon:
”Kan vi byta Indy mot en husdjurs-sten?”
Jag kunde riktigt höra desperationen i hans röst.
Indys tass läker i rasande tempo – men just nu verkar det på grund av läkningen klia så mycket att Indy driver både sig själv och husse till vansinne.
Stackars Indy kan bara hantera kliandet på tvä sätt – slicka eller gnälla.
Och om han inte kommer åt att slicka bandaget (vilket han inte gör) så slickar han på allt annat i omgivningen eller helt sonika rakt ut i luften. Dock väldigt högt och ljudligt.
Lite som en demonstration.
Eftersom jag inte jobbar hemifrån som sambon så har jag lite lättare att hantera allt gnäll och det ljudliga slickandet.
Men i natt var jag nästan beredd på att byta ut honom mot en husdjurssten jag med…
Oj vad han lät!
Var det inte tratten som tog i sängramen så var det gnäll, slickande och krafsande.
Det enda som fick honom att koppla av var att bli kliad på magen.
Men så fort jag slutade så var han uppe och drog rundor i sovrummet som en osalig ande.
Vid det här laget skulle man kunna tro att Indy har vant sig vid tratten.
Dock ska man inte underskatta en Drevers envishet.
Tack och lov är jag också envis.
Men den här dragkampen börjar få mig att likna en hålögd panda…
Bara tre dagar kvar med tratt…

Indy när han fått sin lugnande spruta hos veterinären. Just nu önskar jag att jag kunde ge honom lite lugnande så jag fick sova en hel natt…