I gårdagens HBL kunde man läsa om Mira Holm som låtit tatuera in en bild av sin hund Nemo på sin vad.
(Nemo är förövrigt Indys bror.)
Att hylla sina husdjur genom en tatuering blir allt mer populärt. Men inte har att jag sett så många tatueringar av kaniner, hamstrar eller undulater. Nej – det verkar som om de husdjur som förevigas på huden är de som blir ”förmänskligade” som hundterapeuten Christina von Pfaler sa i artikeln.
Med andra ord de husdjur som får ta rollen av ett barn eller familjemedlem. Antingen för att vi känner oss ensamma eller för att djuret tar platsen av ett barn man inte har än eller kanske aldrig kommer att få.
Därför hamnar deras avbilder på vår hud. Precis som föräldrar som tatuerar bilder eller namn av sina barn.
Och allt det här är i min värld OK.
Så länge det inte går överstyr.
Hundar är hundar och måste så förbil. De måste få en uppfostran och tydliga regler.
Och framförallt måste de få lova att gå, rulla runt på marken och busa runt med andra jyckar.
Det ligger inte i en hunds natur att bära smycken (som man är rädd om och inte vill få avslitna under vild lek) eller att bäras runt i en väska (ännu värre – det finns VAGNAR för hundar!!!) eller byta kläder var och varannan timme.
Visst behöver hunden ett halsband, kanske ett värmande täcke, en reflexväst (speciellt ute på landet) och kanske till och med små tossor för tassar som blir sönderskurna av skaren på snön.
Men linjen mellan ett barn och en hund ska liksom inte vara hårfin.
Den ska vara tydlig och hårt dragen.

Själv tänker jag också göra en hyllningstatuering till Indy. Inte ett porträtt. Något mer subtilt. Något som göra att jag kan titta på och minnas Indy den dagen han inte finns mer – ve och fasa! För att han är viktig för mig.
Har du tänkt hylla ditt husdjur? Eller har du redan gjort det? Skriv gärna och berätta!

PS: Mira och Nemo har en väldigt sund matte och vovve-relation. Nemo är inte förmänskligad utan bara väldigt älskad.

Indy njuter av att vara hemma igen. En extra bonus var all snö som han ÄLSKAR.
I motsats till matte som tycker att vintern redan varat tillräckligt länge.
Han skuttar glatt runt som en yster kalv på vårbete och äter snö varje tillfälle som ges.
Och all social träning och alla kommandon som han blev så bra på under veckan i Sverige är som bortblåsta…
Men det är väl så här det är att ha en unghund. Ena dagen kommer de ihåg vad de lärt sig och nästa är de stendöva och ouppfostrade.
Bara att ta till tålamodsreserven och fortsätta vara konsekvent och inte låta honom ta över.

Nu ska vi dessutom försöka ignorera hans tidiga vanor och vänja honom vid att sova tills husse och matte bestämmer att det är dags att gå upp. Visst borde man kanske ha gjort det här tidigare – men å andra sidan fick vi honom rumsren väldigt snabbt.
Nackdelen är att han tror att han får gå ut så fort han piper. Och eftersom han är en envis hund så piper han länge och högt….
Tålamodsreserven ännu en gång.
Så om du som läser detta funderar på att skaffa hund och känner att en tålamodsreserv inte är något du besitter – skaffa inte en valp. Då är nämligen tålamodsreserven det enda som står mellan dig och galenskap.

Indy och jag vid möllan i Södra Sandby, Skåne. Det här var när Indy kom ihåg vad kommandot ”vänta” betyder....

Vardagen är tillbaka efter semestern. Och Indy verkar lättad.
Han är lite sur på mig för att jag varit bortrest så mycket. Efter en gemensam semester med sambon så var jag bara hemma i tre dagar innan jag åkte vidare till USA i 10 dagar och Indy har inte varit sen med att visa sitt missnöje.
Men nu har allt stabiliserat sig.
Jaktsäsongen närmar sig också och indy ska få en hund-gps och få börja känna på kaninjakt. dessutom ska vi gå valpkurs med honom så fort vi hittar en kurs. Någon som har tips på kurser i närheten av Vichtis/Esbo/Helsingfors?

I dag vägde och mätte jag Indy – med mina egna metoder hemma alltså. Men det ger en vink om hur stor han är i alla fall. Mankhöjden är 34 cm och han väger 14 kilo. Med andra ord är han så stor som en Drever bör vara. Men han är bara 6 månader gammal så det finns tid att växa mer…
Vi får väl se om han håller sig inom ramarna för rasen!

Träningen går framåt. Han lystrar till fler och fler kommandon. Numera sitter han snällt kvar och väntar om man säger ”wait” till honom. Funkar utomhus också –såvida han inte är omgiven av allt för distraherande saker. Tyvärr blir han lite för ivrig när man sedan går iväg medan han väntar och sedan vänder sig om och ropar ”come”. Han sätter iväg som en oljad blixt på sina korta ben och missar husse och matte… men friheten varar högst någon sekund innan han är infångad. Bara till att öva mer och vara extra fast nu när han är rebellisk tonåring. :)