Indy och jag kom aldrig iväg på utställning i helgen.
Jag vaknade utan röst på söndagen och det är lite svårt att entusiastiskt få sin hund att visa sig från sin bästa sida när man kraxar som jag gjorde.
Tur var det eftersom Indy inte riktigt kommer överens med utställningskopplet… Han tycker mest att det är kul att tugga på det.
Fast han är ganska duktig på att  stå fint nu i alla fall. Fast gudarna vet hur han reagerar i utställningsmiljö.
Dessutom tror jag att Indy behöver gå igenom en avmaskningskur. Han är inte på topp och symptomen tyder på ovälkomna gäster i mag-/tarmsystemet.
Så förhoppningsvis är han sig själv inom några dagar. Och så satsar vi på att vara lite mer förberedda inför en inofficiell utställning den 20 september istället.

I dag införskaffade jag ett sådant där koppel som man ska ha på hundutställningar.
Indy och jag ska nämligen åka och öva på att ställa ut honom.
Jag vet väldigt lite om hundutställningar – har aldrig satt min fot på någon dylik tillställning.
Och även om vi har övat lite där hemma så tror jag inte att Indy kommer vara en stjärna i ringen…
Men man måste ju börja någonstans. Och vi ska börja på en inofficiell utställning i Borgå.
Jag ser fram emot det med skräckblandad förtjusning.
Det skulle ju vara roligt om domaren tycker att Indy är fin, men oavsett är ju Indy enligt mig den finaste hunden i världen. 
Och jag kan ju inte hjälpa att jag har fördomar om hundutställningar med fluffade  små knähundar som borstats och badats i timmar inför showen…
På söndag kväll kan ni läsa om hur vårt första utställningsäventyr slutade.
Och om mina fördomar besannas eller ej…