Denna vintern bjuder på lite andra utmaningar än förra årets.
Slasket är inget roligt att trava omkring i – Indy uppskattar det inte heller.
Allra minst uppskattar vi de hänsynslösa puckon till bilförare som i full fart kör genom slasket så det stänker över en från mössa till skor.
I princip alla våra promenadrundor innehåller stråk där vi måste gå längs med en väg. Det finns ingen trottoar och ingen vägren.
Vägarna har en hastighetsbegränsning på 60 km i timmen men många kör fortare än så.
Visst ser de till att köra runt en och lämna extra utrymme – men inte saktar de ner.
Och det är här som problemet uppstår. För när man kör ut i en vidare båge för att lämna plats, så kör man också in i de slaskhögar som bildas mellan körfälten.
Saktar man då inte farten så stänker man ner den som promenerar längsmed vägen.
Jag har fått vända om på grund av att jag blivit så blöt att jag måste  hem och byta om.
Indy har blivit vettskrämd för att det plötsligt kommer slask och is farande på honom från ingenstans.
Och min jacka ser ut som om jag lagt mig och rullat runt i den smutsigaste snömodd.
Så nu stoppar jag ner papper och penna i fickan och börjar skriva upp registreringsnummer på dem som stänker ner mig.
Och så skickar jag räkningen från kemtvätten för jackan åt dem.
Eller så sätter jag mig utanför deras hus och väntar med en hink slask.
Får se hur roligt de tycker att det är om de får 10 liter sörja hällda över sig när de går utanför dörren…

De senaste dagarnas väder med först snö, sedan regn och slutligen lite minusgrader har förvandlat våra vanliga promenadstråk till rena rama dödsfällan. Såvida man inte har fyrhjulsdrift som Indy förstås.
Medan jag förtvivlat försöker hitta små fläckar av barmark där jag kan sätta ner mina fötter utan att riskera att dråsa omkull och spräcka svanskotan, så skuttar Indy runt i fullständig lycka över naturens tillstånd.
Detta är nämligen Indys absoluta favoritväder.
Inte för varmt, inte för kallt och så det bästa av allt: skare på snön!
För det finns ju inget bättre än att rulla runt på skaren och riktigt gnugga sig mot den hårda och riviga ytan.
Ovan på allt så kan man ju dessutom gräva loss stora stycken av snön och kasta runt med.
Svalkar dödsskönt i kistan!
Att matte förtvivlat försöker stå upprätt bekommer honom inte det minsta.
Det gäller ju att få in så många tillfällen som möjligt med att rulla runt i snön innan det blir solsken och varmt igen.

Indy kan rulla runt på skaren precis hur länge som helst.

Jag hoppas att ni alla överlevt nyåret med alla dess utmaningar…
Har dock insett att vi i Finland är mer lyckligt lottade än grannarna i väst.
Här hör man förhållandevis lite smällare och fyrverkerier dagarna kring nyår.
I Sverige så hörde man smällare redan på juldagen och det fortsätter en bra bit in på det nya året.
Jag har vänner som tvingats att skicka ut sina hundar till vänner på landet för att de ska komma undan allt smällande.
Dessutom tvingas de droga sina vovvar.
Tänk så mycket bättre när folk faktiskt håller sig till att smälla på självaste nyårsafton!
Vi har ju inte riktigt något problem med Indy – han är ju jakthund och skulle han vara skotträdd skulle det vara omöjligt att ha honom som brukshund.
Men han gillar inte ljudet av raketer som far iväg – det där pysande och fräsande ljudet.
Nåja – jag hoppas att det inte var många av er som fick sitta under en filt i källaren med en skakande hund.
Nu börjar vi på ny kula och hoppas att 2012 har mycket roligt att bjuda på!

I veckan var jag hos min frisörska som förutom att hon är en briljant hårfixare också lider av samma faiblesse för fyrtassade kompisar som jag.
Hon har en otroligt gullig Bullterrier vid namn Ossian.
När jag nämnde att jag ska åka till Skåne över jul och att sambon och Indy stannar hemma så frågade hon hur jag kan fira jul utan Indy.
Indy och jag har aldrig firat jul ihop eftersom jag alltid åker till Sverige för att fira med mina föräldrar och systrar.
Och jag svarade att en jul med Indy är nog mest som vilken annan dag som helst med Indy.
För inte förstår Indy vad som är annorlunda med den 24 december.
En del gillar att sätta tomteluva på hunden eller knyta en stor röd rosett runt halsen. (Min frisörska gör INTE sådant – men hon kan inte tänka sig julen utan Ossi.)
Men vilken hund begriper varför?
Och att tuggbenet de får råkar vara i form av en polkagriskäpp med rödfärgat råläder varvat med det vita bryr de sig nog inte så mycket om. Det bryr sig mest företaget som producerar grejerna om, för de kan ta några extra cent betalt för sina säsongsvaror.
Så länge man inte hittar på dumheter som skadar djuren är det väl ok – men kom ihåg att du gör det för DIN skull – inte för hundens.
Hunden tycker att julafton är en dag som vilken annan och man behöver gå på promenad, leka och tugga på ben som vilken annan dag som helst.
Visst kan man ge dem lite extra fin mat eller något – men kom i håg att det finns saker som inte är alls bra för hunden. Bäst är att hålla sig till det man vet funkar.
Annars kan det bli en jobbig julnatt med promenader mitt i natten på grund av hundens lösa mage…

Härom kvällen när jag körde hem från jobbet höll det på att sluta illa för en liten hund.
Hans eller hennes husse hade nämligen inte brytt sig om att se till att han själv eller hunden hade någon som helst reflex när de gick på promenad längs med vägen.
Och hunden gick inte speciellt snällt längs med vägkanten.
Tack och lov fick jag syn på dem i sista stund och kunde väja – men oj så nära det var!!!
Sambon brukar skratta åt mig när jag ska ut på promenad i mörkret.
Jag tar på mig själv en reflexväst, jag har reflexer på stövlarna och oftast tar jag på mig en pannlampa. Indy får reflexväst eller ett ljushalsband och så har han en sele med extra mycket reflexer. Kopplet har också reflexer.
Sambon tycker jag ser ut som en julgran och hunden inte mycket bättre.
Men jag VET att om jag möter några bilister så slipper de sätta hjärtat i halsgropen – eller värre.
Det finns inte en chans att missa mig och Indy.
Så ni syns väl när ni är ute på promenad?
Det handlar om ert, hundens och bilisternas liv. För det är inte så kul om man kör över någons kund – oavsett om man hade en chans att upptäcka den eller inte.

Indys ljushalsband. Så här mycket syns av honom vid klockan 18.00 på kvällen.

PS. Med alla former av ljushalsband åt hundar – många har en blinkande funktion som kan utlösa epelepsianfall hos hunden. Själv tycker jag att det stadiga skenet är mycket trevligare att se på dessutom.

Sambon ringer lätt skärrad.
Under en långpromenad med Indy i dag hade en hund plötsligt attackerat.
Och nu riskerar jag att bli lite lätt politiskt inkorrekt – men denna attackerande hund var ute på promenad med ett litet barn som inte hade en chans att hålla emot när hunden väl satte av mot Indy. Så frågan jag omedelbart ställer mig är hur i hela friden kan man låta ett barn gå ut med en hund som uppenbarligen inte kommer överens med andra hundar och som är så pass stor att barnet inte har en chans att hålla den när den väl börjar rycka och dra?!
Sådant kan sluta väldigt olyckligt – och även om det går bra i slutändan så är det inte så roligt för barnet att förlora greppet och plötsligt stå inför en situation som det inte ska behöva tvingas att hantera.
Min sambo klarade av att kväsa sin ilska eftersom han förstod att det hela inte var barnets fel utan den vuxna som tillåtit situationen att uppstå. Men alla vuxna har inte de spärrarna och barnet hade kunnat få en oerhörd avhyvlng från en obekant människa.
Visst, jag förstår att någon måste ta ut hunden och kissa om den varit ensam länge. Men det måste ju ske på ett sätt som är säkert för alla – både den egna hunden och andras.
Jag hoppas innerligt att just det här barnet slipper vara med om något liknande igen.
Och att vi kan känna oss säkra på att inte behöva se oss om efter en attackerande hund som sluppit lös för att den var på promenad med någon som inte kunde hålla emot.
Alla kan bli överraskade och tappa greppet – även vuxna – men en vuxen har ju åtminstone grundförutsättningarna för att klara av situationen.
Och till syvene och sist så är det ju så att även vänliga hundar som tar sig loss kan skrämma en hundrädd människa.
Så min förhoppning är förstås att alla hundägare ser till att de som tar ut deras hund på en runda också kan hantera hunden om bråk uppstår.
Speciellt om man vet med sig att den egna hunden inte alltid är så välvilligt inställd till andra jyckar…

I går kväll fick vi en ny otrevlig överraskning.
Sambon ringde när jag var på väg hem från jobbet och sa att Indy var förfärligt röd runt nosen och dessutom hade en röd fläck på magen.
Väl hemma såg jag att hunden blev gradvis sämre och fick knutor på hela huduvdet och baken.
Snabbt samtal till jourhavande veterinär lugnade oss något eftersom hon misstänkte nässelutslag och ordinerade hydrokortison om vi hade det hemma. Vilket vi alltid har eftersom vi bor på landet och det finns huggorm i faggorna.
Men oj så det kliade på stackars Indy!
Han var så olycklig att det var hjärtskärande.
I dag får han åka på kontroll och se om vi behöver göra en allergiutredning. Men vi kan inte komma på vad det kan ha varit som orsakade nässelutslagen.
Alla leksaker har han haft en längre tid, alla filtar blir regelbundet tvättade, maten han äter är den samma eftersom han är så kinkig med vad han vill äta…
Nåja – vi får helt enkelt se vad veterinären säger i dag.
Premiär för sambon att åka till veterinären ensam med Indy!

Stackars Indy hade röda knutor på hela huvudet och blev väldigt röd runt nosen.

Alldeles bubblig blev han. I dag på morgonen var han mycket bättre.