Sista dagen på 2009 började Indy med att jaga med husse. Tyvärr blev det inte så lyckat eftersom Indy verkade besvärad av all snö och mest höll sig intill husse. Men en rejäl motionsrunda i skogen blev det i alla fall. :)
Sedan har han mest hängt framför den öppna spisen och gottat sig i värmen.

Här ute på landet har vi dessutom inte besvärats alls av raketer och smällare så här långt, men trots att Indy är jakthund och inte borde vara rädd för smällandet så är det hans första nyår och det kommer vara saker som far upp i luften och smäller och blinkar. Därför tänkte vi helt enkelt stanna hemma och äta en god middag och se till att Indy känner sig trygg och har sällskap.
Jag hoppas att ni slipper allt för mycket obehag av smällarna och fyrverkerierna. Och att ni som gärna skjuter av lite pjäser tänker på att begränsa det så mycket som möjligt så att våra husdjur slipper lida av vårat traditionella firande.

Indy och jag önskar er alla allt gott och hoppas att 2010 blir ett riktigt bra år för er! Vi hörs nästa år!

Härom dagen var Indy ute och jagade igen. Så fort han och husse kom in i skogen fick han upp ett spår och satte av!
I två timmar jagade han sin hare. I princip oavbrutet. Som längst var han 800 meter ifrån husse och att han fortfarande jagade syntes bara på gps:en (som tydligen också visar om hunden ger skall).

Återigen var det husse som inte stod på rätt ställe – Indy skötte sitt jobb som han skulle.
Så dagen då Indy tar sin första hare är inte långt borta! Det är roligt att se att han verkligen har en så bra jaktinstinkt. Även om Drevrar är enbart avlade för jakt och han kommer från en stark avelslinje så vet man ju aldrig om valparna blir bra eller dåliga i skogen.
Nu är ju inte sambon av den gamla jägarskolan (tack och lov) som bara ser hunden som ett redskap. I vårt kontrakt när vi köpte Indy fanns en klausul om att vi inte får avliva honom utan att kontakta uppfödaren. Jag frågade om varför detta stod med och fick berättat för mig att vissa jägare skjuter sin hund om den inte visar bra jaktinstinkter.
Jag blev förstås förfärad. Jag kan inte föreställa mig hur man kan ha en sådan syn på hundar.
Men jag är väldigt glad att vi köpte från en kennel där man åtminstone försöker göra något åt det här. Visst kan man ignorera kontraktet och man kan ljuga. Men det sänder i alla fall en signal.
Om Indy inte skulle ha någon stark jaktinstinkt skulle han ändå vara en del av familjen.
Sambon hade förstås tyckt det var lite tråkigt – men älskat honom lika mycket ändå.

I dag på morgonen fick Indy till sin första ordentliga jakt!
Han fick korn på en hare och drog iväg från husse i rasande fart. Hund-gps:en visade att han som längst var 700 meter från husse vilket är underbart eftersom han uppvisar rätt självständighet för jakten. Det blev förstås några tapt och ibland tystnade skallen, men han fick upp spåret igen och fortsatte. Hade husse inte blivit orolig när Indy var så långt borta och flyttat på sig så hade den första haren skjutits i dag!
En timme pågick jakten och två gånger återkom haren till utgångspunkten.
Vi är väldigt stolta över vår lilla jakthund!

När de väl kom hem så rusade Indy till matskålen och vräkte i sig sitt jaktfoder som jag redan förberett för honom. Sedan somnade han som en sten i soffan. Inte ens den elaka dammsugaren kunde störa honom. Eller ja – störde gjorde den, men Indy flyttade bara till ett annat rum och fortsatte sova istället för att skälla och attackera snabeldraken som morrade genom huset.
Resten av dagen har rapporterna varit att han varit lugn och sovit mycket.
Det är väldigt tydligt hur mycket Drevern behöver jakten för att må bra.

I kväll rymde Indy. Mitt under promenaden med husse fick han upp ett spår och drog iväg.
Sambon ringde förtvivlad till mig och jag hörde Indys vackra jaktskall i bakgrunden. Sedan tystnade han plötsligt.
Då blev det läskigt på riktigt. Hur hittar man en tyst hund i en totalt beckmörk skog?
Jag satt på jobbet och kunde inte göra ett dugg för att hjälpa till. Kai ringde med jämna mellanrum och deklarerade med förtvivlan i rösten att han inte hittat hunden.
Efter 40 minuter kom så det förlösande samtalet. Indy var infångad igen och eftersom man inte kan banna en jakthund när den gör sitt jobb så blev han omklappad och raskt hemförd.

Att ens hund försvinner är något av det värsta. Att inte veta var den är och om den är OK.
Mitt i vårt eget drama berättade en vän att hon känner ett par vars Drever är försvunnen. För drygt en månad sedan smet han från deras tomt och sedan dess är han borta.
Nu hade det kommit samtal från någon som sett en hund med rätt beskrivning 30 kilometer från var de bor.
Jag håller tummarna för att deras hund kommer hem.
Och ber en stilla bön för att Indy aldrig försvinner på riktigt…

Under vår helg i Karelen var Indy ute och jagade tre gånger. Inte en enda gång fick han upp något spår. Inte ett enda litet jaktskall.
Ironiskt nog så nosade han rätt på en kanin i samma stund som vi klev ur bilen hemma igen… Så vi är inte oroliga för om han duger till jakt – det gör han. Vi hittade bara inte rätt jaktmark norröver.

Men resan var inte helt misslyckad ändå – solen sken för det mesta och Indy var utomhus mer än vanligt – och vi med för den delen. Det måste jag säga att hund verkligen är bra för själen. Och för konditionen!

Favoritsysselsättning – dragkamp med matte.

Jaktsäsongen är igång och Indy ska jagas in. Eftersom jaktmarkerna är små (därför skaffade vi en Drever) och bitvis ligger nära stora vägar så ville vi skaffa lite extra trygghet med en hund-gps.
Dessutom kommer Indy jaga i Karelen där det finns en annan problematik med gräns mot Ryssland och mer varg.
Sambon tog bilen och körde iväg för att införskaffa utrustningen och inte för att jag är helt insatt i den här tekniken men nog har företagen som erbjuder tjänsterna för hund-gps skaffat sig en kassako!
Som jag förstår det så finns det två ledande märken på marknaden – Ultrapoint och Tracker. Vilken skillnaden är vet jag inte riktigt, mer än att den ena ska vara lite billigare i anskaffning än den andra.
Nåja – för att kunna använda hund-gps:en (den vi skaffade) så måste man ha en mobiltelefon av en viss modell som funkar med den hundpejlare man valt. Ovan på detta så ska man ha ett abonnemang för hund-gps:en som kostar 16 euro i månaden. När jaktsäsongen är slut måste man kontakta företaget och göra abonnemanget vilande – då kostar det bara 2 euro per månad. Sedan måste man köpa ”kartrutor”. Dessa förbrukar man enligt något visst system och sedan måste man köpa fler. Så egentligen har du inte köpt din hund-gps. Du har leasat den. För utan abonnemanget och införskaffandet av kartrutor är den där prylen som kostade cirka 700 euro helt värdelös.
Vi har en gps i bilen som kostade typ 160 euro och visst kostar det att köpa till Europakartor om man så skulle vilja det… och uppdaeringarna kostar också… men man förbrukar inte kartor – de tar liksom inte slut.
Slutsumman på anskaffningen av Indys extra ”jaktförsäkring” landade på en bit över 1000 euro. Det är cirka 320 euro mer än vad Indy kostade…
Missförstå mig inte nu – jag vet att det är ett frivilligt val att köpa hund-gps och Indy är verkligen värd den extra utgiften för att vara lite säkrare i skogen. Men jag undrar jag om inte företagen som erbjuder tjänsterna mjölkar sina kunder lite väl mycket på pengar. I alla fall med tanke på att de bestämmer vilken telefon du måste ha och vad grundutrustningen kostar – en utrustning som som sagt är värdelös om du säger upp abonnemanget.
Jag hittade en hund-gps i Sverige som var billig i införskaffning och som fick strålande recensioner. Men den är inte användbar i Finland för den frekvens den arbetar på fungerar inte här.
Skulle vara trevligt med lite mer konkurrens på den här marknaden.
Då kanske fler hundar skulle få en extra försäkring och hundägarna en extra trygghetskänsla.