Indy fick följa med till jobbet söndag kväll.
Husse skulle bort och ingen hundvakt fanns att få. Jag kollade upp med kollegerna om det skulle gå att ta med Indy som en sista desperat åtgärd. Jag var väldigt medveten om att det kunde bli en riktig katastrof…
Indy började med att kissa i korridoren.
Sedan packade vi upp underhållningsarsenalen…
Jag hade packat löjligt mycket leksaker, Indys ena säng, mat och en massa gott att tugga på. Jo jag vet – fånigt ambitiöst.
Indy inledde med att göra intryck på arbetskamraterna genom att välja sin mest högljuda leksak – en noshörning som piper som ingen annan pipleksak. Han satte sig mitt på redaktionen och pep och pep…
Inte helt uppskattat. Det kom någon kommentar om att det fanns risk för tinnitus.

Därefter skulle korridorerna undersökas. Indy gick på upptäcktsfärd helt överlycklig över alla stora ytor man kunde springa på. Att golvet var halt spelade ingen roll. Halva leken var att ta sats i huvudkorridoren för att sedan ställa sig på sidan och glida iväg till bortre änden. Ren lycka!
Där på vägen upptäckte han Filip Saxén inne på sportredaktionen.
Indy är nu en stor fan av Filip Saxén.
Han tittade på fotboll, drog in sina leksaker till sporten och försökte äta upp snytpapper ur papperskorgen. Och så försökte han stjäla Andrea Borenius kvällsmackor.

Men så var Indy borta. Det var tyst. Så tyst som det bara blir när en hund gör något den inte ska.
Sedan dök han upp. Glatt viftande på svansen.
Det tog ett tag men sedan kom den glidande.
Doften av kakka.
Frågan var bara var Indy placerat sin hög. Han gillar att vara privat så förmodligen i något omöjligt hörn.
Bara att ge sig ut på jakt.
Stanken blev mer och mer påtaglig.
Och där låg den. Stor fin och brun.
Under chefens skrivbord.
Detta var bara början till en odyssé i kisstorkande.
Min rumsrena valp uppvisade inte minsta tecken på att vara rumsren.
Det kom kiss lite här och lite där.
Debatten fick en skvätt, centraldesken några stycken och lite extra vid vaktmästeriet.
Till och med inne på sporten hos favoriten Saxén.
Detta trots att jag och Indy var ute på promenad några gånger under kvällen.
Hemma blir det ett himla liv när han blir nödig – men här på redaktionen – nä. Inte ett pip.
Nä.
Så självklart fanns det en landmina till undangömd under ett skrivbord.
Rena turen att jag hittade den på min kontrollrunda för att försöka hitta alla små olyckor och större katastrofer.
Annars hade en redaktör på ekonomin fått en otrevlig överraskning på måndag morgon.

När det började bli dags att packa ihop och bege sig hem var redaktionen en pappersrulle fattigare. Och någon kollega har blivit två petflaskor fattigare — de kom han galopperande med från den generella riktningen Storhelsingfors/Politiken/Ekonomin.
Och Indy var så trött så trött.

Tillslut somnade Indy brevid mitt skrivbord.

Men han klarade av att gå förbi folk utan att vilja hälsa på alla på stan.
Och han ylade inte hela vägen på tåget.
Det kanske blir hund av honom också tillslut. :)