Klockan 05.03 väcktes vi av att Indy satte sig upp i fotöljen han sov i och började tok-skälla. Han skällde och skällde och det gick inte att lugna honom. Jag släppte ut honom ur sovrummet och han rusade ut i vardagsrummet – skällandes förstås.
När rummet visade sig tomt hoppade han upp i soffan, tittade ut genom fönstret och fortsatte skälla. Som om han var helt övertygad av att huset var belägrat. Minst.
Sambon lade förtvivlat kudden över huvudet men jag kunde ändå höra den långa ramsan med finska svordomar – något ljuddämpade dock.
Jag klappade Indy, sa att allt är okej, kliade på magen, på bröstet, gick runt i hela huset och visade att det bara var vi hemma. Efter 15 minuter utan uppehåll i upprördheten satte jag på honom kopplet och tog ut honom på kisspaus.
Det är tydligen ganska svårt att kissa och skälla samtidigt, men Indy gjorde sitt bästa för att öva på simultanförmågan.
Skäll, skäll, skäll …
Sambon gav upp och gick till arbetsrummet för att jobba. Muttrade något om att han ändå inte kan somna om och måste upp om bara en timme ändå för att göra något innan en viss deadline.
I sovrummet kämpade jag förtvivlat med en Indy som bara inte ville inse att allt var som det skulle. Han lade sig ner, slickade tassarna och såg ut att komma till ro och precis innan jag hann somna om hördes det lågmälda: mruff som brukar börja en salva skall.
Bara att börja om igen. Gå runt och visa att allt är okej. Visa att husse sitter och jobbar. Visa att det inte står någon utanför dörren …
En timme efter det första utbrottet var han övertygad.
06.03 somnade jag om.
Två timmar senare ringde väckarklockan.
Då vägrade Indy att gå upp.