Det här är helgen när Helsingfors förvandlas till en gigantisk soptipp.
Det blir fest för råttor, möss och måsar när tusentals firande lämnar sina picknick-rester där de suttit.
Tyvärr innebär detta också farliga tider för hundarna.
Plastbitar som luktar korv är ju mums… och att köttbullen ligger i en hög av glassplitter är ju inget något som vovven bryr sig om.
Så om inte annat – tänk på våra husdjur när du höjer ditt glas för våren.
Kan du bära dit din påse med mat så kan du också ta hand om soporna. Och flaskan kan någon få pant på istället för att någon ska göra sig illa på skärvorna.
Vi hundägare vill också hellre (förhoppningsvis) njuta av vårsolen än att sitta på en veterinärklinik och hoppas på att tassen med glasbiten i går att laga…

Indys bror Nemo mår nu lite bättre. Han är hemma och mycket piggare men utredningarna pågår fortfarande om vad det kan vara som gör honom dålig med jämna mellanrum.
Man har tagit prover för bland annat bukspottskörteln och så funderar man på om han kanske är allergisk mot något.
Vi håller tummarna för att de hittar felet och att Nemo slipper besvärlig medicinering livet ut.

Indy mår däremot toppen och är full av vårkänslor.
Här pussas han med flickvännen:

Indys bror Nemo är sjuk.
Han är håglös, magen bubblar och han är inte sig själv.
Hos veterinären har han fått dropp eftersom han visade tecken på att vara uttorkad och man har tagit blodprover.
Vi håller tummarna för honom och matte Mira som sitter och väntar på besked.
Kan bara föreställa mig hur orolig hon måste vara.

Härom kvällen smet Indy ut medan vi sa hejdå till våra gäster.
I ögonvrån hann jag uppfatta en vit liten svanstipp som svajade iväg mot skogen.
Det var bara att leta upp ficklampan och ge sig ut och leta…
Men han var inte så svår att hitta. Indy tyckte nämligen att det här var ett ypperligt tillfälle att leka ta fatt med husse och matte.
Så han höll sig hela tiden nära – men inte tillräckligt nära för att vi skulle kunna håva in honom.
Sambon svor och lovade dyrt och heligt att aldrig låta hunden vara lös igen.
Jag såg tillfället som ett bra ögonblick att öva på att vara precis så intressant så att Indy vill komma och kolla vad som står på.
Så jag tramsade runt, hämtade en leksak som låter lite roligt sprang iväg från Indy och hoppade över stubbar.
Sambon tittade förundrat på och fortsatte med svordomarna.
Men tillslut gav fånerierna resultat.
Indy rusade fram och försökte sno åt sig leksaken. Jag sprang iväg mot huset samtidigt som jag lät Indy bita tag i leksaken.
Vi kampade lite.
Sprang lite till.
Plötsligt hade Indy glömt bort att han var på rymmen. För han hade ju så kul!
Så tillsist åkte rymlingen fast och lät sig ledas hem utan protester.
Han somnade omedelbums i fotänden på vår säng.
Själva låg vi sömnlösa en tag.
Och sambon muttrade något om att det var sista gången hunden fick springa lös…

I går gav Indy matte skrämselhicka.
Han lekte med Mandy på morgonen – som vanligt när matte jobbar vanliga kontorstider.
De rusade runt och Indy var överlycklig över att inte vara begränsad av snön längre.
Men så försvann hundarna in i en liten skogsdunge och verkade väldigt intresserade av något som fanns där inne.
Efter en stund kom de travandes tillbaka och ur Mandys mun stack det ut långa hårstrån och en lukt av död spreds ur hennes gap…
Indy slickade sig inte ens om munnen så jag insåg inte att han också kalasat på kadavret – Mandy är ganska glupsk och låter normal sett inte Indy komma nära ”hennes” mat.

Så kom vi hem och jag hoppade i duschen medan Indy satte sig och tittade på åkern genom fönstret.
När jag kom ut ur badrummet låg han istället på golvet och flämtade och såg inte alls ut att må bra.
Han hulkade och såg olycklig ut men inget kom upp.
Vi försökte med att få honom att röra på sig för att få fart på det hela men ack – Indy måde pyton och det han stoppat i sig stannade i magen.
Just när ricinoljan åkt fram och jag funderade på att plocka ut reseburen för att åka till veterinären så hände det.
Med mycket möda och stort besvär levererade Indy den äckligaste kräkhög jag sett i mitt liv.
Den var hårig, full av hårda bitar och luktade ruttet kött.
I all uppståndelse lyckades jag förstås trampa i eländet också – vilket nästan fick mig att lägga morgonens frukost strax intill Indys spya…

Två minuter efter att han lättat på trycket var han bus-hund igen.
Och när matte en timme försenad kom till dagens jobb ringde husse och meddelade att det nog inte vara någon större fara – Indy hade ätit, tuggat sönder en leksak och hade meddelat att han var redo för ny promenad.
De tål mer än man tror de där hundmagarna…

Bajs.
Precis överallt.
På trottoarer, i parker, på lekplatser under skor…
Det är som om snön förvandlar hundägare till imbeciller. Seriöst – för det kan väl inte vara så att intelligenta människor tror att bajset aldrig kommer fram när snön smälter?
Eller är det som med de där kalorierna som inte finns – när man äter kakan i mörkret och ingen ser?
Om hunden kakkar i snön i mörkret och ingen ser – då finns inte bajset?
Till alla som struntat i att plocka upp efter era hundar hela vintern – det är dags att gå ut och städa nu.
Ni ger ALLA hundägare dåligt rykte. Om en hundägare inte plockar upp bajset så dras vi andra över samma kam.
Och om ni inte går ut och städar – då hoppas jag att ni trampar i ert eget kvarglömda baj.