Det var en orolig natt hemma hos oss. Eller ja – Indy var inte riktigt bekväm någonstans.
Än kröp han upp och sov mellan oss i sängen, bara för att i nästa stund kliva över min mage och hoppa ner och vandra över till fotöljen.
Vid tvåtiden var vi dessutom ute på en kort kiss-tur i trädgården då Indy sagt ifrån om att han behöver gå.
Men inte hjälpte det.
Det var ett evigt vandrande, rullande, pustande och bökande.
När det tillslut var dags att gå upp var jag allt annat än utsövd.
Jag förbannade tyst den dagen vi skaffat hund och framförallt sambon som en dag då Indy var valp låtit honom komma och sova i sängen…
När jag åkte hemifrån sov dock pojkarna fortfarande – nu hade de ju gott om plats att breda ut sig på.

Vid klockan tio ringer min telefon.
En upprörd sambo berättar om något stort hårigt och äckligt.
När han sansat sig något blev han mer begriplig.
Indy hade vaknat och börjat kräkas.
Och efter några hulkande avgrundsljud levererade han en hel sork.
Inte undra på att han haft svårt att sova…