Det pågår ett krig hemma hos oss.
Och båda parterna är djupt nedgrävda i skyttegravarna.
Ingen vill ge med sig – och båda parter kör med fula knep.
Det handlar om kampen om TÄCKET.
Jag – i egenskap av icke fullständigt pälsbeklädd varelse OCH i egenskap av matte – anser förstås att TÄCKET är mitt och ingen annans.
Indy är av en annan åsikt.

Indy tar ut segern i förskott…

Indy anser att han har samma rätt som jag till TÄCKET.
Det börjar med att han alltid smiter iväg till sovrummet när han märker att jag påbörjar kvällsrutinen som innebär att jag är på väg att lägga mig.
När jag kommer in till sovrummet öppnar han ETT öga och tittar misstänksamt på mig.
Om detta inte hjälper rullar han över på rygg och tittar på mig sina ledsnaste hundögon och visar med ena framtassen att han vill bli kliad på magen.
När jag säger åt honom att flytta låtsas han sova.
Petar jag på honom blir han cirka 20 kilo tyngre på en sekund och blir lealös som en trasdocka.
Riktigt förnärmad blir han om jag välter över honom så han upptar mindre plats på TÄCKET.
Men det är någonstans här som sitautionen fullständigt urartar.
Jag har nämligen ohyggligt kalla fötter och sambon har tröttnat på att jag sticker in mina iskalla tår under hans täcke. Så jag har en sådan där elektrisk värmedyna att tina mina tår med.
Denna är Indy OCKSÅ väldigt fäst vid.
När han känner värmen komma igenom TÄCKET börjar han gradvis försöka återta förlorat territorium.
Han sträcker på sig, gäspar och faller tillbaka ner liiiiite närmare värmedynan än han var en sekund tidigare.
Och så håller han på tills han försiktigt flyttat på mina fötter så att värmedynan istället för att tina mina frusna tår plötsligt värmer den tuffa och hårda jakthunden vi äger.
Detta är ett knep som Indy har övat till perfektion.
Det är nämligen också väldigt användbart när matte väl somnat, för då kan man genom att flytta några millimeter i taget även ta TÄCKET i besittning igen.
Sådär håller vi på.
Jag flyttar på hunden – hunden flyttar tillbaka när jag somnat.
Hunden utvisas till sin fotölj i sovrummet – han kommer tillbaka så fort mina ögon stängs på nytt och tar dessutom med sig ammunition i form av ett illaluktade grisöra.
Jag överväger nu en mur inklusive ett hårdövervakat ingenmansland.
Tänk så förvånad Indy kommer bli när sirenerna börjar tjuta…

När man haft en riktigt dålig dag, så finns det inget bättre än att komma hem till den ovillkorliga och gränslösa kärleken man får från sin hund!
Det är näst intill omöjligt att fortsätta vara arg, ledsen och sur när man möts av en hysteriskt viftande svans och blöta hundpussar i massor.
Otaliga undersökningar visar att människor som har husdjur mår bättre och är lyckligare.
Till exempel så har en undersökning (Manimalis) visat att husdjursägare har lägre blodtryck, lägre kole­sterol och bättre kondition. Dessutom är det mindre vanligt med stress, depressioner och ångest bland husdjursägare.
Jag har själv upptäckt att jag känner mig mindre ensam när sambon är borta och Indy är hemma.
Men följer Indy med husse så blir jag mera stillasittande och dessutom blir det lättare att bara stanna på soffan och strunta i promenaden.
Så Indy är min egen fantastiska medicin mot det mesta.
Speciellt mot dåligt humör.
Och mot lathet!