Varje år samlar Folkkultursarkivet in material på något visst tema. Insamligen görs i form av en pristävling. Det här året handlar insamlingen om sällskapsdjur!
Arkivet har material om nyttodjur (kor, hästar, grisar etc.) men det finns inget lämnat till eftervärlden som behandlar våra sällskapsdjur.

När materialet väl samlats in sparas det i en samling som sedan forskare och andra som är intresserade av ämnet kan använda sig av materialet. Namnen på dem som skickat in svar på frågorna får inte ges ut offentligt. Resultatet av insamlingen blir också till en artikel i Svenska litteratursällskapets tidning ”Källan” – vanligen i höstnumret som kommer till jul.

Pristävlingen är till för alla som har eller har haft ett husdjur. Tillexempel hundar har ökat mycket i antal och det finns en stor marknad för foder och tillbehör för dem. Marika Rosenström på Svenska litteratursällskapets folkkultursarkiv ställer bland annat frågan om vårt förhållande till våra sällskapsdjur har förändrats och hur de påverkar vår vardag.

Frågorna till pristävlingen ”Människans bästa vän” hittar du här.

PS. Du kan också skicka in bilder till insamlingen! Mer information om detta hittar du i materialet som jag länkat till ovan!

Väckarklockan ringde och trött tryckte jag på snooze-knappen. Bara 5 minuter till…
Men Indy satte sig upp och gav ifrån sig ett lågt *mruff* och hoppade ner från fotöljen där han sov. För att bespara sambon släpade jag mig upp.
Väl ute ur sovrummet blir Indy väldigt uppjagad. Han sitter vid den stängda dörren till tvättstugan och skäller. Som vanligt tror jag att han skäller på grund av absolut ingenting.
Medan jag drar på mig varma kläder försöker jag lugna ner honom, men när jag öppnar dörren till hallen blir han bara ännu mer uppskruvad.
Plötsligt förstår jag varför.
Med nosen tryckt mot fönstret står Mandi på vår veranda och gnyr.
Hennes matte syns inte till.
Jag slänger på Indy selen och kastar på mig kläder, öppnar dörren och släpper ut hunden – och då är Mandi borta.
Indy sätter iväg mot Mandis hus som skjuten ur en kanon. För sina korta ben är han väldigt snabb…
Jag rusar efter och ropar på honom. Han tvärvänder och rusar mot mig och fortsätter förbi för att se om Mandi gått åt andra hållet.
Plötsligt så står hon återigen bervid mig.
Indy får syn på henne och de sätter av tillsammans – oerhört lyckliga för att äntligen få leka igen.
När Mandis matte hinner ikapp oss visar det sig att Mandi bara försvunnit från grusgropen där de var ute på sin morgonrunda.
Tydligen tyckte Mandi att nu hade det gått länge nog utan att hon fått träffa Indy.
I 15 minuter lekte de lyckligt tillsammans  – sedan var det dags för oss att åka till våra jobb – men hundarna var döva.
De var så glada över att ses att vi knappt hade hjärta att kalla in dem…
Till sist lyckades vi locka Mandi med lite godis och när hon väl stod still vid oss så kunde Indy fångas in.
Imorgon har vi bestämt träff.
Det blir nog lättare så. :)

Sambon och jag föredrar lite olika utrustningar på promenaderna med hunden. Sambon föredrar vanligt halsband med ett sådant där moderna plastspänne som man snabbt klickar ihop. Och vanligt läderkoppel i lite längre variant. Själv föredrar jag sele och flexikoppel eftersom jag tycker att det känns mildare mot Indy med selen när han drar i kopplet och dessutom tycker jag att det känns stadigare och som om jag liksom har ett bättre grepp om hunden. Att jag föredrar flexikopplet är dels för att jag man kan träna Indy lite lättare utan att ha honom lös – vilket vi inte kan för att det finns på tok för mycket kaniner OCH stora vägar i närheten så vi vågar inte riskera att han sätter iväg efter sitt jaktbyte… Dessutom får Indy känna sig lite friare fastän vi har honom under kontroll.
Och träningen har gått bättre med flexikopplet. Indy har blivit mer lyhörd och vi har fått lite fart på utomhusträningen.

Men nu har Indy börjat uttrycka en åsikt om utrustningen. Så fort jag ska ta med honom ut börjar han backa ut ur hallen och vill INTE komma till mig så jag kan sätta på honom kopplet. Eftersom att jaga honom inte är en bra sak brukar jag helt enkelt öppna ytterdörren och gå ut själv – utan honom – för att strax komma in igen och då låter han mig motvilligt sättas  selen och så kan vi gå. Men proceduren börjar bli lite irriterande, och jag beklagade mig för sambon – som sa att han aldrig sett Indy göra något sådant. Och mycket riktigt. När sambon ska ut med hunden så kommer han glatt till dörren och står snällt stilla medan han får halsbandet på sig och så är de iväg…
Verkar som om männen i huset gaddat ihop sig mot mig.
De nobbar den säkra selen med reflexer på och föredrar den snabba och enkla lösningen med halsbandet.
Så jag försökte åtminstone införa reflexväst på både hund och husse.
Hur tror ni det gick?

Klockan 05.03 väcktes vi av att Indy satte sig upp i fotöljen han sov i och började tok-skälla. Han skällde och skällde och det gick inte att lugna honom. Jag släppte ut honom ur sovrummet och han rusade ut i vardagsrummet – skällandes förstås.
När rummet visade sig tomt hoppade han upp i soffan, tittade ut genom fönstret och fortsatte skälla. Som om han var helt övertygad av att huset var belägrat. Minst.
Sambon lade förtvivlat kudden över huvudet men jag kunde ändå höra den långa ramsan med finska svordomar – något ljuddämpade dock.
Jag klappade Indy, sa att allt är okej, kliade på magen, på bröstet, gick runt i hela huset och visade att det bara var vi hemma. Efter 15 minuter utan uppehåll i upprördheten satte jag på honom kopplet och tog ut honom på kisspaus.
Det är tydligen ganska svårt att kissa och skälla samtidigt, men Indy gjorde sitt bästa för att öva på simultanförmågan.
Skäll, skäll, skäll …
Sambon gav upp och gick till arbetsrummet för att jobba. Muttrade något om att han ändå inte kan somna om och måste upp om bara en timme ändå för att göra något innan en viss deadline.
I sovrummet kämpade jag förtvivlat med en Indy som bara inte ville inse att allt var som det skulle. Han lade sig ner, slickade tassarna och såg ut att komma till ro och precis innan jag hann somna om hördes det lågmälda: mruff som brukar börja en salva skall.
Bara att börja om igen. Gå runt och visa att allt är okej. Visa att husse sitter och jobbar. Visa att det inte står någon utanför dörren …
En timme efter det första utbrottet var han övertygad.
06.03 somnade jag om.
Två timmar senare ringde väckarklockan.
Då vägrade Indy att gå upp.

Jag har varit på sjukhuset för en mindre operation och under natten som jag var borta sov Indy på min sida av sängen. Trots att han i vanliga fall gillar att ligga nära någon och värma sig.
I dag när jag kom hem rusade han för att möta mig men han hoppade inte och försökte inte komma åt att slicka mig i ansiktet som han brukar.
Sedan när jag lade mig tillrätta på soffan för att vila lade han sig tätt intill och somnade med en djup och lycklig suck.
När han sedan hämtade ett tuggben så tittade han en stund på täcket över mina ben som han i vanliga fall vill ligga på men ångrade sig och hittade ett annat ställe att lägga sig tillrätta med sitt ben.
Så det kanske är som de säger – våra husdjur känner på sig när vi inte är riktigt krya och har ont.
Husse tar hand om promenaderna så länge och jag får nöja mig med att längta efter en promenad i snön. Jag har i alla fall en fyrfota kompis som håller mig lite sällskap på soffan.