Arkiv för maj, 2009

Hur många halsband behöver man?!

Publicerad: 31/05 21:23

I dag lärde vi oss läxan att bevaka en 16 veckorsvalp som håller på att få tänder varendaste sekund. Först tuggade Indy av sitt koppel… det löser man ju enkelt med en knut tills man kommer iväg till en djuraffär så det var väl trist men inte så besvärligt.

Besvärligt blev det senare på kvällen. Indy gnällde – det brukar betyda ”number 2” så raskt ut med valpen och jag efter med den svarta påsen i högsta hugg. Men på vägen hittade Indy några intressanta hål… och pinnar… och de där små svarta krukorna som matte lämnat på verandan efter att ha planterat blommor… När vi väl kom in så dröjde det förstås inte många sekunder förrän Indy kom på att han glömt att göra ifrån sig.
Proceduren upprepades – ut med valpen  jag efter med påsen i högsta hugg.
Den här gången kom han i alla fall ihåg vad han gått ut för – problemet var bara att Indy inte alls planerade att gå in igen…
Valpen for iväg – med det där uttycket som bara valpar som vet att de gör fy-saker har. Sedan var han borta.
Jag ropade, visslade, pep med hans favoritleksak, försökte locka med vår lek ”where’s the goody” (var är godsaken) men valpen förblev försvunnen.
Sedan provade jag att ignorera att han  var borta.
Hjälpte inte.
Sambon tillkallades som förstärkning och efter lite letande hörde jag Kai skrika”AJ” följt av en rad svordomar på finska och flera ”no no no”.
Kan bara betyda att vår lilla piraya kommit tillrätta.

Problemet var bara att få hem tiokilosvalpen för i racet genom skogen försvann halsbandet.
Kopplet med knuten har vi kvar – men inget att sätta runt halsen på vilddjuret.
Det var i denna sekund jag insåg att den där  lusten att köpa ett andra halsband åt Indy som jag lyckats stävja var ett dumt beslut. Jag som varit så stolt öv er att jag INTE köpte…
Så imorgon är det jag som får åka till djuraffären det första jag gör. Och då köper jag TVÅ halsband.

Soldyrkare

Publicerad: 29/05 16:51

Indy är allt en liten soldyrkare – precis som matte. Och precis som matte gillar han inte att bli blöt. Så de senaste dagarna har Indy inte varit så intresserad av långa rundor.
Typiskt då att matte har bihåleinflammation och husse måste jobba på en så här solig dag!

Fast hunden måste ju ut – oavsett om man jobbar eller är sjuk.
Jag passade på att ta några somriga bilder när vi ändå gick ut en sväng!

Indy njuter av värmen.

Indy njuter av värmen.

Pinnar är mums!

Pinnar är mums!

Kort runda i skogen – skuggan svalkar skönt.

Kort runda i skogen – skuggan svalkar skönt.

PS. I dag hittade Indy sin kamoflage-färgade wubba-leksak som varit borta i typ en månad eller två. Jag hoppas han är snabbare på att hitta det där köttbenet han lagt på något bra ställe…

Var är köttbenet?!

Publicerad: 27/05 20:38

I dag fick Indy ett fruset köttben när jag kom hem.
Han låg och tuggade förnöjt på det medan jag stekte kyckling.
Ett par minuter senare fanns valpen där men inget köttben.
Eftersom det var ganska stort och dessutom stenhårt kan han inte ha slukat det på 5 minuter.
Vi letade på Indys alla vanliga gömställen.
Under korgstolen i hallen, under hyllan i köket, under soffan, bakom spisen, under kuddarna i soffan (mysigt med blöta grisöron när man sätter sig tillrätta…) och bakom vedlåren. Köttbenet är borta.
Så antingen så har vi en ovanligt glupsk valp med käkar som en vithaj (vilket vi tror emellanåt och har såren att visa) eller så får vi en obehaglig överraskning den dagen köttbenet blir övermoget och själv ger sig tillkänna…

Äntligen hemma!

Publicerad: 26/05 14:50

I går kom vi hem från semestern. Bilen tömdes och för första gången i historien (i vårt hem då alltså) packade vi upp allt och lade det på plats. Vi insåg att om vi inte gjorde det skulle Indy ha väldigt många nya ”leksaker” att tugga på…
I bilen på väg till sambons föräldrar kändes det dock ganska pirrigt. Tänk om Indy glömt bort oss?
Hela veckan hade vi bara fått rapporter om hur bra Indy mådde och vilka nya tokigheter han kommit på. Tydligen hade han satt i system att jaga upp sina hundvakter klockan 04.30 för att sedan snabbt lägga sig till ro och somna om när bäddsoffan i stugan var nerpackad… Han hade inte gnällt eller letat efter oss alls.

Det första jag tänkte på när jag fick syn på honom i gräset utanför höghuset där sambons föräldrar bor var: Jösses så stor han är! Först lade han inte märke till oss, men när jag ropade Indy så kastade han sig frammåt och hela hunden var en explosion av lycka. Han hoppade upp i min famn och först då insåg jag att han nyss stått i en lerpöl så min ljusgula sommarklänning blev täckt med bruna tassavtryck… Men jösses vilka pussar jag fick. Jag trodde att han aldrig skulle sluta!
Sedan var det bara att packa in en väldigt motvillig valp i bilen igen (han hade kommit hela vägen från Norra Karelen samma dag) för att svänga förbi hos veterinären på vägen hem.
Det var dags för nästa omgång vaccination. Besöket gick smärtfritt och vi passade på att ge honom rabiesvaccinet på en gång så nu är vaccinationsgrunden gjord.
På väg ut träffade vi en bullteriertik som Indy blev helt betuttad i! Hon var otroligt tålmodig och lät Indy hoppa upp och slicka henne i ansiktet och de lekte en liten stund innan vi gav oss av hemmåt.

Väl hemma tog jag med Indy på en promenad i skogen. Han har inte fått springa lös i Karelen så jag tyckte att han skulle få känna på att vara lös igen. Nu hände det osannolika. Indy lyssnade på alla kommandon och höll sig hela tiden tätt intill mig och de få gånger han sprang i förväg kom han genast tillbaka om jag kallade på honom. Det var nästa så att det kändes som om någon bytt ut vår hund! Vilken lydig valp!
Natten gick också bra – han återgick till sina rutiner på en gång. Istället för att ställa väckarklockan så lät vi Indy väcka oss när det var dags att gå ut vid klockan 04.30. Sedan sov han tills jag skulle upp för att gå till jobbet.

Väl på jobbet fick jag dock samtalet som övertygade mig om att vi trots allt hade fått hem vår egen hund. Han hade bitit sambon i näsan. Och slutat lyssna.
Så länge varade den smekmånaden…

Lite semester

Publicerad: 15/05 10:04

Lite semester bör ju alla ha har det sagts och nu ska jag och sambon åka bort i några dagar. Men utan Indy. Han ska få åka till norra karelen med svärföräldrarna.
Det handlar bara om några dagar – men jag har så vansinnigt dåligt samvete. Man kan ju inte förklara för Indy att vi inte överger honom…
Så nu på morgonen fick han ett stor köttben och jag försöker få in så mycket hundgos och valppussar som möjligt.
Undrar just om det kanske är så att jag tar separationen hårdare än Indy…

Avel för vems skull?

Publicerad: 14/05 00:33

I dagens HBL kan man läsa om hur både finska och svenska kennelklubben börjat ingripa i avel som gått för långt.
Vissa raser har avlats till så absurda mått att hundarna i princip är sjuka redan när de föds. Hud som ligger i stora veck som orsakar exem, för mycket hud i ansiktet så att ögonkanterna viks ut och smuts kommer in som orsakar ögoninflammationer, stora huvuden som gör att tikarna inte kan föda sina valpar utan kejsarsnitt och så korta näsryggar att hunden helt enkelt har svårt att andas.
Hade dessa hundar levt i det vilda hade de aldrig överlevt. Så inte är det för hundarnas skull som vi avlat dem sjuka. Nej vi har gjort det för att vi människor tycker de är fina/gulliga/ser roliga ut när de ha raka bakhasor, har för öppen fontanell så att huvudet får en märklig kontur och har överdrivna kroppsproportioner.

I min värld handlar avel om att man ska leta fram de bästa exemplaren för parning så att man får sunda, balanserade och friska djur – oavsett om vi pratar hästar, katter, hundar eller kaniner.
För ska vi vara riktigt ärliga så gör vi oss själva en stor otjänst när vi belönar överdrifterna och absurditeterna. Inte minst en ekonomisk otjänst – alla som har djur vet vad en tur till veterinären kan göra mot bankkontot.
Även om man är försäkrad.
För att inte tala om den oro man lever med som djurägare och ens telning inte riktig är kry. Och ändlösa timmar av pälsvård, medicinering och annan skötsel som man hade kunnat ägna åt att göra roligare saker tillsammans med sitt husdjur.

När vi letade jakthund så gick vi igenom många raser. Ett bra tag såg det ut som om vi skulle skaffa oss en Große Münsterländer. Några andra raser var också på tapeten. Men en av de sakerna som vi fastnade för med drevern är just att den är väldigt frisk. Den har inte avlats på sitt utseende utan på sina jaktegenskaper. Ett tag förekom det avel på färg men eftersom jägarna var ointresserade av vilken färg hunden hade utan bara ville se resultat i skogen så dog detta försök till avel på utseende ut ganska fort.
Visst kan drevrar också ha sjukdomar och fel, men det hör till undantagen – inte regeln.

Jag tycker det är på tiden att något görs åt den osunda aveln. Det är vi människor som sitter med makten – det är vi som har skapat livsförutsättningarna för våra hundar och det är banne mig vår skyldighet att göra något så att deras liv blir bättre.
Och det hänger inte bara på uppfödarna. Det hänger på oss som vill ha en hund.
Tänk efter innan du väljer ras. Läs igenom vilka problem olika raser har, kolla med kennelklubben – skaffa hem försäkringsvillkoren från de olika försäkringsbolagen.
När du väl bestämt dig – lägg ner tid på att hitta en uppfödare som stöder kennelklubbens strävan att ändra rasstandarden för de hundar som lider av den osunda aveln (om det nu är så att du vill ha någon av raserna som hamnar på listan av raser som måste åtgärdas).
Det blir både du och hunden gladare av.

Vår hund är inte ett skolboksexemplar

Publicerad: 12/05 22:20

Vi gör vårt bästa för att Indy ska få en rejäl uppfostran och bli en lydig hund som man vågar ta med ut i civilisationen utan att orsaka kris och panik.
Vi läser på och läser på – och sedan försöker vi omsätta böckernas goda råd i praktiken. Med ytterst varierande resultat.
Indy reagerar liksom inte riktigt som valpar ska göra enligt böckerna.
Exempel 1: Boken säger att om valpen inte följer efter när den går lös ska du smyga iväg och gömma dig. Då blir valpen orolig och börjar leta och inser snart att det är bäst att hålla ett öga på husse/matte – annars försvinner dem.
Verkligheten med Indy: Indy börjar nosa på något spännande, vi fortsätter att gå. Vi gömmer oss. Indy kommer inte. Vi går tillbaka mot honom för att fånga hans uppmärksamhet för att sedan röra oss snabbt ifrån honom igen. Indy tittar upp och far iväg mot något annat som luktar spännande.
Vi försöker göra oss roliga för honom (grannarna måste tro att vi blivit skvatt galna över en natt) och se till att roliga saker händer när han håller sig nära oss. Det enda det resulterar i är att vi ser ut som två clowner och Indy står fortfarande borta vid komposten och tittar mest fundersamt på oss…
Konstaterande: Vår valp verkar mer självständig, envis och självsäker än de där valparna som beskrivs i böckerna. Finns de där valparna egentligen på riktigt?

Exempel 2: Boken säger att man ska ignorera valpen när den bits och gå ifrån den. Då märker den genast att det inte lönar sig att bitas. Eller ge den något den får tugga på istället. Sista utvägen: ta tag i nackskinnet eller lägga valpen tills den lugnar sig.
Verkligheten med Indy: Om vi ignorerar honom blir han bara ännu hetsigare och det slutar med att han går upp i varv så mycket att han får rött kort och utvisas till sin transportbur för att lugna ner sig. Förhoppningsvis lyckas vi göra det innan han bitit  sönder ett par byxor. (Han är uppe i 4 byxor nu varav ett par har flera hål…) Ger vi honom något annat att tugga på så funkar det i två sekunder innan han försöker med tricket ”jag skulle bita i leksaken men missade” …  Och tar man honom i nackskinnet eller under hakan och ser honom stint i ögonen så blir han arg och då biter han på riktig – inte bara för att han vill leka. Han är minsann en valp med integritet och tillåter inte vad som helst (med rätta).
Konstaterande: Vi måste nog hitta på något annat…

Exempel 3: Böcker säger att valpar bara behöver den motion de får genom att leka. Promenader är inte att rekommendera för valpar på 14 veckor (nästan).
Verkligheten med Indy: Om vi inte ger honom tre promenader på typ 20 minuter om dagen (vissa till och med lite längre) så hamnar vi i vad som beskrivs i exempel 2 lite oftare än det mänskliga psyket klarar av. Han får så mycket överskottsenergi att han blir olidlig – detta trots att vi leker med honom, tränar kommandon och låter honom få hjärngympa med smarta leksaker eller godissök. Och vi har i böckerna hittat förslag på massor av lekar som vi glatt använder oss av. Men det är inte tillräckligt för Indy. Han behöver lite mer än så.
Konstaterande: Böcker är bra men hundar är så olika… Och det blir defenitivt till att gå på kurs. Flera kurser. Har någon numret till den där mannen som säger sig tala med hundar?

Till sist ett par bokstäver från Indy själv:
hjewhzsbnb cdri6 m˛ bn

Bra sagt tycker jag!

Hundkojan

RSSHundkojan

Indy lär Annika Madejska att sitta fint

  • Om Bloggaren

    Annika Madejska är en av 1773 kvinnor som 2005 flyttade från Sverige till Finland. Hon är född och uppvuxen utanför Lund i Skåne och bor numera i Vichtis. Tidigare har Annika haft katter, fåglar och kaniner – aldrig en hund. Indy är en av cirka 255 registrerade drevrar i Finland. Han föddes den 6 februari i Imatra och har 9 syskon. Drever är en jaktras som beskrivs som både självständig och envis med mycket stark jaktinstinkt. Indy ska i framtiden jaga tillsammans med sin husse.
  • Kalender

    maj 2009
    M T O T F L S
        jun »
     123
    45678910
    11121314151617
    18192021222324
    25262728293031
  • Arkiv

  • Kategorier