Arkiv för november, 2009

Att kastrera eller inte kastrera…

Publicerad: 30/11 19:57

Efter en fullständigt olidlig vecka med en Indy på friarstråt har vi seriöst funderat på vad vi skulle kunna göra åt saken. Min sambo vill verkligen inte kastrera Indy – jag tror att han känner en viss manlig plikt att försvara Indys reprodutkionsorgan…
Själv vill jag inte heller göra en rent fysisk kastrering – speciellt eftersom det inte är säkert att det fungerar. Vissa hanar lugnar ner sig och blir inte lika upphetsade av att en tik löper medan andra fortsätter som förut.
Däremot så är jag nog helt beredd på att prova så kallad kemisk kastrering där man åtminstone får veta hur ens hund reagerar på en kastrering. Och det fina med det hela är att det inte är för alltid. Så OM Indy nu skulle användas i aveln så är det fortfarande möjligt. Däremot så vet jag inte hur det är här i Finland med kastrering och utställningar.
I Sverige räknas kemisk kastrering som doping eftersom det handlar om hormonpåverkan. Därmed är hunden utesluten från utställningar så länge som den kemiska kastreringen pågår.

Vi måste nog prova någonting för Indy har ylat i 4 dagar nu och varit så stressad att han legat i mitt knä och darrat och gnytt. Det är ganska uppenbart att han inte mår så bra av det hela. För att inte tala om hur hålögda och trötta vi blivit eftersom Indy inte sover på dagarna, däckar runt 23.00 på kvällen och sedan är han uppe igen klockan 05.30 – allra senast 06.00. Och det ENDA han vill när han är uppe är att gå ut …

Är det någon som har erfarenhet av kemisk kastrering? Och som vet hur det funkar med utställningar här i Finland? Och hur är det med chip kontra spruta? Man vill ju fatta ett så välgrundat beslut som möjligt …

Vårt egna flyglarm…

Publicerad: 28/11 12:30

Vi är inne på dag två med vår helt privata siren…
Mandi löper och Indys hormoner  flödar över. Stackarn vet inte vad han ska göra med sig själv. Han är rastlös och stressad.
Jag försöker hjälpa honom och lugna honom och han finner ro i korta stunder men sedan tar hormonerna överhanden igen och han vankar rastlöst mellan fönster och dörr och ylar och ylar och ylar…
Om någon har tips på hur man kan göra det lite mer uthärdligt så tas de tacksamt emot. Vi har provat att ignorera honom, att leka med honom och distrahera honom och att inte promenera där Mandi går sina rundor.
Mandi bor 300 meter bort. Jag vill inte ens veta hur det skulle vara i ett tätbebyggt område….

Välsignade vovve

Publicerad: 27/11 15:54

I Helsingfors på söndag kan du få din hund välsignad.
Det är kennelklubbens distrikt tillsammans med ortodoxa kyrkan som står för arrangemanget på Senatstorget (klockan 19.00 för dem som är intresserade.)

Jag frågade sambon om han tycker vi ska ta med Indy dit varpå sambon gav mig en underlig blick och svarade att han tycker att vår hund är välsignad nog.
Och jag håller med. För ska jag vara riktigt ärlig så förstår jag inte varför man ska få sin hund välsignad.
Den uppför ju sig inte bättre av att någon stänker vigvatten över den – uppfostran får man själv ta ansvar för.
Och är den sjuk så är det en veterinär den behöver.
Och nu sticker jag ut hakan riktigt ordentligt. Sannolikheten för att hundar tror på Gud är väldigt väldigt liten.
Hunden tror mer på dig – flockens ledare.
Visst följer den dig till välsignelsen om du så vill – men den kommer nog mest undra varför i hela friden någon ska stänka extra vatten på den mitt under pågående monsunperiod i Finland.
Så välsigna din hund genom att ta hand om den så gott du bara kan.
Det mår den bättre av än ett massmöte på Senatstorget.

PS. Fast om du mår bättre av att hunden är välsignad och du i övrigt redan välsignat den med all din kärlek, omvårdnad och omtanke så är det förstås helt upp till dig.

Hund under granen kan vara förödande

Publicerad: 23/11 23:30

Julen närmar sig med stormsteg och mångas hjärnor går på högvarv för att hitta på fina och omtänksamma klappar till sina nära och kära.
Men att ge bort en hund i julklapp kan få förödande konsekvenser.
Ge aldrig bort en hund – såvida det inte är något som är uppgjort i förväg med familjen som ska ta emot hunden!
Visst förlorar man överraskningsmomentet, men en oönskad hund blir ingen glad av ändå!
Risken är stor att valpen istället inom kort blir utannonserad för omplacering – eller ännu värre – utsläppt i skogen med hopp om att någon ska hitta den och ta hand om den.

Är du far-/morförälder och funderar på att ge barnbarnen den där hunden de alltid tjatar om? Prata med barnbrnets föräldrar innan du levererar jycken med en stor röd rosett runt halsen. För med största sannolikhet är det ju inte barnbarnen som får ta ansvar för hunden. Familjen måste vara förberedd på att ta emot en ny medlem. Och alla måste vara införstådda med hur mycket jobb det är med en liten valp.

Vill du ge din pojkvän eller flickvän en hund? Försäkra dig om att det verkligen är så att han eller hon längtar efter en hund eller om det bara är tomt prat. Det är bara din partner som kan avgöra om det finns tid att ta emot en livs levande varelse och göra den hemmastadd – och sedan ta hand om den under de kommande åren.

Valpar kräver mycket arbete. Man måste upp mitt i natten för att låta valpen kissa, under dagen blir det till att både torka bort olyckorna och försöka förhindra dem genom att rusa ut i tid och otid. Det bästa är om man har semester i samband med att man tar emot en valp. Eller att en person är hemma av någon anledning hela dagarna. Även om man tar en omplaceringshund så måste man ta sig tid för att låta hunden vänja sig vid sin nya flock. Sådant kräver planering. Och hunden måste ha ett koppel, mat, några leksaker så den inte tuggar på saker den inte får och den ska vaccineras och helst försäkras. Det kräver också lite förberedelse. Och rent mentalt måste man vara beredd på att ta hand om en hund i kanske 12 eller 16 år.

Tänk efter innan du ger bort ett djur i julklapp. Det kanske är precis det sista mottagaren eller dennes familj har önskat sig.
Och vill du inte släppa tanken på att ge bort en hund, så gör så här:
Köp en bok om hur man väljer rätt hund så att dina nära och kära kan fatta ett välgrundat beslut om vilken ras som passar deras familj.
Skriv ett kort där du uppger att du är beredd att betala (kanske en viss summa) för att familjen om den så vill ska kunna köpa den efterlängtade hunden.
Men kom ihåg att fortfarande prata med eventuella föräldrar till barnbarn – när barnen väl har förstått att de kan få en hund försätter du barnets föräldrar i en omöjlig situation där de blir skurkar om de fråntar barnen julglädjen.
Hundar är levande varelser som förtjänar att komma till hem där de är välkomna och där man är förberedd på att ta emot dem.
Det bästa du kan göra är att INTE ge bort en hund.
Utan låta folk bestämma själva om familjen ska utökas med en fyrbent medlem och när detta ska ske.
Och i väntan på den riktiga hunden kanske barnbarnen nöjer sig med en mjukishund eller en bok om hundar. Och flickvännen kanske kan få något smycke med hundtema istället.
Även om detta inte var vad du tänkt att ge bort så kommer det säkert att skänka mycket glädje. Och definitivt inte skapa lika mycket sorg som en oönskad hund.

Öronproppar är mums

Publicerad: 18/11 23:18

I dag har vi än en gång fått studera Indys toalettbestyr mer noggrant än vi någonsin önskat. I går kväll tuggade han nämligen i sig husses silikonöronproppar under de där två sekunderna vi vände ryggen till.
Och man vill ju gärna tro att det hela ska förlöpa väl – men man vet ju aldrig. Så ena stunden försökte man tänka positivt medan man i nästa sekund gjorde sig redo för ilfärd till djursjukhus.
Nu är ju silikonöronproppar mjuka och inte allt för stora – men han åt två… och man vet ju aldrig om de fastnar och sätter stopp i systemet.

Jag ringde flera gånger under dagen men sambon hade aldrig några glädjande nyheter. Så på väg hem ställde jag in mig på att det skulle bli veterinärbesök.
Men hemma i köket stod svärmor och meddelade glatt att Indy till slut blivit nödig nog att ge sig ut i regnet och göra sin buisness.
Oron var alltså helt i onödan. För det var inte öronpropparna som inte ville ut. Det var Indy som vägrade gå ut i regnet…

Ensam hemma – ett problem

Publicerad: 17/11 12:07

Den här veckan har Indy lekträff med Mandi varje morgon klockan 07.30.
Matte jobbar dagtid och har lovat att ta ut Indy på första rundan så husse får dra sig en stund till.
I dag på morgonen träffade vi av en slump Mandi med hennes matte. Medan hundarna busade berättades det för mig hur Mandi protesterar mot att vara ensam på dagarna.
I fredags hade tre högar väntat innanför dörren – och när en Gran Danois bajsar är det inte små överraskningar utan ganska stora.
Allt hade varit bra ett tag efter att Mandi vant sig vid sitt omplaceringshem. Men sedan åkte familjen bort över en helg och Mandi fick vistas hos vänner.
Efter detta har hon återigen börjat visa sitt missnöje genom att göra ifrån sig inomhus.
Och Mandis matte är förtvivlad.
Det är tydligt att Mandi är rädd för att bli övergiven.
Men hur fixar man en sådan osäkerhet – speciellt när det handlar om en  omplaceringshund där man inte känner till hela historien om vad hunden varit med om innan?

Den här veckan provar vi med att låta Mandi leka med Indy innan hon får gå hem för att vara ensam i några timmar. Men om någon annan har erfarenhet av ett liknande problem och kan ge några goda råd så tas de tackasmt emot!

Att hylla sin hund

Publicerad: 14/11 20:39

I gårdagens HBL kunde man läsa om Mira Holm som låtit tatuera in en bild av sin hund Nemo på sin vad.
(Nemo är förövrigt Indys bror.)
Att hylla sina husdjur genom en tatuering blir allt mer populärt. Men inte har att jag sett så många tatueringar av kaniner, hamstrar eller undulater. Nej – det verkar som om de husdjur som förevigas på huden är de som blir ”förmänskligade” som hundterapeuten Christina von Pfaler sa i artikeln.
Med andra ord de husdjur som får ta rollen av ett barn eller familjemedlem. Antingen för att vi känner oss ensamma eller för att djuret tar platsen av ett barn man inte har än eller kanske aldrig kommer att få.
Därför hamnar deras avbilder på vår hud. Precis som föräldrar som tatuerar bilder eller namn av sina barn.
Och allt det här är i min värld OK.
Så länge det inte går överstyr.
Hundar är hundar och måste så förbil. De måste få en uppfostran och tydliga regler.
Och framförallt måste de få lova att gå, rulla runt på marken och busa runt med andra jyckar.
Det ligger inte i en hunds natur att bära smycken (som man är rädd om och inte vill få avslitna under vild lek) eller att bäras runt i en väska (ännu värre – det finns VAGNAR för hundar!!!) eller byta kläder var och varannan timme.
Visst behöver hunden ett halsband, kanske ett värmande täcke, en reflexväst (speciellt ute på landet) och kanske till och med små tossor för tassar som blir sönderskurna av skaren på snön.
Men linjen mellan ett barn och en hund ska liksom inte vara hårfin.
Den ska vara tydlig och hårt dragen.

Själv tänker jag också göra en hyllningstatuering till Indy. Inte ett porträtt. Något mer subtilt. Något som göra att jag kan titta på och minnas Indy den dagen han inte finns mer – ve och fasa! För att han är viktig för mig.
Har du tänkt hylla ditt husdjur? Eller har du redan gjort det? Skriv gärna och berätta!

PS: Mira och Nemo har en väldigt sund matte och vovve-relation. Nemo är inte förmänskligad utan bara väldigt älskad.

Hundkojan

RSSHundkojan

Indy lär Annika Madejska att sitta fint

  • Om Bloggaren

    Annika Madejska är en av 1773 kvinnor som 2005 flyttade från Sverige till Finland. Hon är född och uppvuxen utanför Lund i Skåne och bor numera i Vichtis. Tidigare har Annika haft katter, fåglar och kaniner – aldrig en hund. Indy är en av cirka 255 registrerade drevrar i Finland. Han föddes den 6 februari i Imatra och har 9 syskon. Drever är en jaktras som beskrivs som både självständig och envis med mycket stark jaktinstinkt. Indy ska i framtiden jaga tillsammans med sin husse.
  • Kalender

    november 2009
    M T O T F L S
    « okt   Dec »
     1
    2345678
    9101112131415
    16171819202122
    23242526272829
    30  
  • Arkiv

  • Kategorier