Man skulle ju kunna tro att Indy som AVSKYR regn skulle tycka att tisdagens snöoväder var riktigt trist – men ack nej…
Husse och matte knatade huttrande efter en yster drever som betedde sig ungefär som en kalv på grönbete…
Lyckan blev total när grannarnas huskyflickor gick till attack. Nu när Ines och Minni är lite större tycker Indy det är mycket roligare att brottas med dem.
Har funderat några gånger på min kortbenta hunds fascination för stora damer… De ska vara minst i husky-storlek för att vara intressanta.
Alla mindre hundar kissar han på… :(
Nåja – en lyckad kväll för Indy med andra ord!
Snöbrottning med tjejerna och sedan sprintlopp i snöyran.
Själv hoppas jag på att vädret är lite vänligare imorgon.
Två timmar efter promenaden fryser jag fortfarande.
Trots att jag hade långkalsonger på.

PS: Chefens tryffelhund fick ett älgben av mig och Indy. Han hade aldrig smakat på ett riktigt köttben och så kunde det ju inte vara så han fick ett av Indys färska som precis kommit från jaktlaget.
Rapporterna säger att Svenni var mycket skeptisk i 5 minuter. Sedan började han slicka på det. En liten stund senare hade han fattat galoppen och älgbenet stod sig slätt mot tryffelhunden.
Anar att chefen kommer köpa fler köttben i framtiden. ;)

I går när vi var ute på långrunda  gjorde Indy ett fynd!
Han gick som vanligt i kanten på grannens nyplogade åker och letade sorkar att terrorisera när han plötsligt började gräva frenetiskt.
Han grävde och sniffade, grävde lite till och drog och slet i något.
Tillsist låg det där till allmän beskådan: Ett stort brunt och skitigt ben!
Eftersom jag tittat på allt för många avsnitt av CSI och diverse liknande seriemördar-serier så såg jag genast blåljus och kriminaltekniker framför mig.
För att sedan snabbt sansa mig och gå vidare.
Men tanken låg kvar i bakhuvudet och gnag
När jag i dag lade upp bilden på Facebook så fick jag raskt svar på frågan om benets ursprung.
Och det var inte i närheten av den kittlande bild jag fått framför mig när Indy stolt visade sitt fynd.
Osteolog-kompisen från Gotland sa: MUUU!
Och om nu någon undrar om Indy fick ta med benet hem så är svaret NEJ.
Sambon påstår att jag har vissa drag av Monica från Friends och Indy har en massa rena och fina ben hemma.
Det bruna och ospännande benet fick stanna ute på åkern.

Indy – min lilla arkeolog. :)

Häromkvällen när jag kom hem från jobbet kom en yrvaken och mycket rastlös hund och mötte mig.
Han gnällde på ett sätt som han vanligen inte gör – det var liksom något lätt hysteriskt över honom.
Jag tog ut honom på en kort runda men redan på väg tillbaka blev han gnällig igen. Och han ville INTE gå in i huset igen.
Dum som jag var så lyssnade jag inte utan jag var så där bestämd som alla böcker i hunduppfostran säger att man ska vara.
Med resultatet att vi var ute igen bara fem minuter senare för vid det laget var han fullständigt hysterisk.
Indy är nämligen paniskt rädd för att bli så nödig att han måste bajsa inomhus.
Det har han varit sedan han flyttade in.
En gång hände en olycka av större mått när han var valp och han skämdes något förfärligt!
Nu hade Indy drabbats av diarré.
Och därmed var paniken ett faktum.
Hans motvilja att göra ifrån sig på hemmaplan – vilket alla hundar har, man ska ju inte bajsa där man sover – har dock utvidgats till att gälla hela vår tomt, grannarnas tomt och längs med hela vår väg.
Så för att kunna bli av med det som tryckte på så var han ju tvungen att gå en bra bit.
Efter runda nummer två på bara 15 minuter så hoppades jag att det hela var över.
Men ack.
Klockan tre på natten satt Indy och ylade igen.
Det var bara att kliva upp, dra på sig kläder och ut igen.
Många säger att man inte ska jämföra att ha hund med att ha barn, men jag har svårt att se hur stor skillnaden är med en paniskt bajsnödig hund eller ett kräksjukt barn.
Som förälder eller husse/matte ägnar man vid båda fallen natten åt saker som är mycket mindre trevliga än att sova.
Och dagen efter ska man i båda fallen upp och i väg till jobbet trots att man kan räkna timmarna av sömn på den ena handens fingrar.
Attacken varade i två dygn.
Nu har vi uteslutit vissa delar av den mat han brukar få för att se om det hjälper.
Han kan ju också ha satt i sig något dåligt när han varit ute i skogen.
Och om det kommer tillbaka så blir det i veckan ett besök hos veterinären.
Indys ena bror har matallergi så man vet ju aldrig.
Vi vill i alla fall undvika ännu en skitnatt…

Indy har en stalker!
Så fort vi rör oss längs med vår lilla väg så har vi en skugga…
10 meter bakom oss tassar nämligen grannens lilla katt.
Sedan han flyttade in i somras är han otroligt fascinerad av Indy.
Men han är fortfarande skraj nog att inte gå fram och hälsa.
I dag på morgonpromenaden så stannade vi till Indy och jag.
Och efter att ha smugit fram försiktigt, tagit en omväg runt ett dike och slutligen kurat ihop sig en meter framför Indy så sa katten: Miu.
Inte mjau. Utan miu.
Sedan strök han sig mot en gren.
Men längre fram vågade han sig inte.
Indy hade GÄRNA rusat fram – han ville jättegärna leka med katten.
Tyvärr så är ju kattspråk och hundspråk lite tvärtom så ju mer Indy viftade på svansen desto mer tveksam blev kissen.
Tillsist fick jag dra Indy hemmåt. Gå frivilligt tänkte han INTE göra.
Men 10 meter  bakom oss följde vår skugga efter…

Det har snart gått en vecka sedan Indys syster försvann. Hennes familj var tvungna att återvända hem till Tammerfors, så sökandet vilar nu på de vänner som bor i Lestijärvi.
Jag kan inte ens föreställa mig hur det känns att förlora sin hund och inte veta vad som hänt.
Det är nästan så att jag funderar på att sätta på Indy hans gps och aldrig ta av den igen…
Men det är ju inte så trevligt för honom – jag får helt enkelt finna mig i att saker och ting kan hända en jakthund.

En av Indys systrar – Ancer’s Northern Lady – som lystrar till namnet Pimu, har sprungit bort i Lestijärvi.
Det är inte hennes hemtrakter utan de vara bara uppe på besök och Pimu smet på morgonen den 24 september och sedan dess har hon inte synts till.
Pimu är brun och vit men bar ingen speciell jaktutrustning eller liknande när hon sprang bort.
Om någon som ser det här råkar befinna sig  i trakterna och ser en vilsen liten drevertjej – snälla ring följande nummer:

050 5249616

Skulle nu det värsta ha hänt och Pimu inte återfinns i livet så hoppas jag att de som hittar henne ändå ser till att hennes ägare får veta så de slipper undra vad det blev av deras lilla hund.

Indy har trevande börjat leka med de nya grannflickorna.
Han är inte helt övertygad än. Vissa gånger börjar han brottas – andra gånger ser han lätt förvirrad ut och försöker bara smita undan.
Min gissning är att de inte luktar helt ”rätt” i Indys värld eftersom de är valpar och att de dessutom är två…
Som gaddar ihop sig mot honom.
Och det är inte helt enkelt tt komma undan när attackerna kommer från flera håll samtidigt!
Men nu är de i alla fall så stora att Indy får lov att springa lös med dem inne i deras rastgård.
Att ha honom lös utanför inhägnade områden börjar tyvärr bli besvärligt. Såvida han inte är ute på jakt och faktiskt SKA sätta iväg efter hararna.

Inde med de nya kompisarna Ines och Minni.

Det är inte lätt när de är två mot en…