Sambon ringer lätt skärrad.
Under en långpromenad med Indy i dag hade en hund plötsligt attackerat.
Och nu riskerar jag att bli lite lätt politiskt inkorrekt – men denna attackerande hund var ute på promenad med ett litet barn som inte hade en chans att hålla emot när hunden väl satte av mot Indy. Så frågan jag omedelbart ställer mig är hur i hela friden kan man låta ett barn gå ut med en hund som uppenbarligen inte kommer överens med andra hundar och som är så pass stor att barnet inte har en chans att hålla den när den väl börjar rycka och dra?!
Sådant kan sluta väldigt olyckligt – och även om det går bra i slutändan så är det inte så roligt för barnet att förlora greppet och plötsligt stå inför en situation som det inte ska behöva tvingas att hantera.
Min sambo klarade av att kväsa sin ilska eftersom han förstod att det hela inte var barnets fel utan den vuxna som tillåtit situationen att uppstå. Men alla vuxna har inte de spärrarna och barnet hade kunnat få en oerhörd avhyvlng från en obekant människa.
Visst, jag förstår att någon måste ta ut hunden och kissa om den varit ensam länge. Men det måste ju ske på ett sätt som är säkert för alla – både den egna hunden och andras.
Jag hoppas innerligt att just det här barnet slipper vara med om något liknande igen.
Och att vi kan känna oss säkra på att inte behöva se oss om efter en attackerande hund som sluppit lös för att den var på promenad med någon som inte kunde hålla emot.
Alla kan bli överraskade och tappa greppet – även vuxna – men en vuxen har ju åtminstone grundförutsättningarna för att klara av situationen.
Och till syvene och sist så är det ju så att även vänliga hundar som tar sig loss kan skrämma en hundrädd människa.
Så min förhoppning är förstås att alla hundägare ser till att de som tar ut deras hund på en runda också kan hantera hunden om bråk uppstår.
Speciellt om man vet med sig att den egna hunden inte alltid är så välvilligt inställd till andra jyckar…