I går var Indy på äventyr inne i Helsingfors.
Ett snabbt besök på Stockmanns avdeling för djurtillbehör resulterade i en visselpipa till husse (som förhoppningsvis ska kalla in Indy under jakten) och så fick Indy en leksak för att han var så duktig.
Husse valde.
En jättestor gris…
Ett ganska dumt val med tanke på att Indy just börjat upptäcka det hela med pojke/flicka och att man inte bara kan rulla runt och bitas.
För alla som sett Sex and the City – The Movie så får grisen samma behandling som Samanthas hund ger de dyra soffkuddarna…

Efter ett snabbt besök på redaktionen (tack alla som klappade på Indy) drog vi vidare ut på stan.
Det mest märkliga för Indy var att inte ALLA ville hälsa på honom.
Hemma på landet gullar alla med valpen och med alla menar jag våra 8 grannar.
Här inne i stan finns ju MASSOR med folk och Indy ville hälsa på varenda en och blev väldigt förvirrad när folk bara susade förbi.
Mycket lärorikt.

Senare samma kväll lämnade Indy en liten surprise till mig under torkställningen i tvättstugan.
Vi hade bråttom – skulle hämta husse som fått frigång och roade sig på en bar i huvudstaden – när jag upptäcker en pappersboll under torkstället.
Trodde det var en av de där pappersbollarna från mina fina skor som ska se till att de inte tappar formen.
Jag stegar snabbt dit och ska plocka upp den innan Indy hittar den och tuggar den till atomer.
Pappersbollen var förstås inget papper.
Där står jag med handen full av hundskit.

Och fastän jag älskar min hund och fastän jag vant mig att plocka upp efter honom – så finns det få saker som är så äckliga som hundbajs.
Det känns som om min hand aldrig kommer bli ren igen…

Indy är kär.
Den STORA kärleken heter Mandy och är STOR i ordets alla bemärkelser…
När grannarnas gamla labradortik gick hädan för några veckor sedan bestämde de ganska raskt att de skulle ha en ny hund.
Så förra helgen åkte de till Hangö för att hämta Mandy – en omplaceringshund som efter en skilsmässa inte längre fick plats.
Rent fysiskt alltså.
De nya lägenheterna var inte stora nog.

Och i dag på hemväg från postlådan och grusgropen nära vårt hem så fick Indy syn på Mandy för första gången.
Kärlek vid första ögonkastet!
Mandy sa VOFF och Indy bara skakade i hela kroppen av glädje.
Själv fick jag bara ur mig ett: Ojdå, är ni ute och går med er ponny?!
Mandy är en 1,5 år gammal Gran Danois som när hon står på bakbenen mäter 2,10 meter.
Indys mankhöjd är blygsamma 30 centimeter.
Men storleken spelar ingen roll. Indy och Mandy skuttade glatt runt och lekte i minst en halvtimme.
Mandy var snäll och försiktig men trots detta så flög min lilla valp när hon daskade till med sin ena framtass.
(Kanske bör påpeka att Mandys tassavtryck är nästan lika stora som min handflata…)
Indy var lika glad för det. Han rullade raskt in under hennes mage och fortsatte att  jaga runt.
Mattes existens hade han för länge sedan glömt bort.

Efter 30 minuter var det dags att gå hem och sova lite och ladda med vatten, men Indy var inte ett dugg intresserad.
Han stretade emot, ylade och gnydde.
Sedan lade han sig på sidan i skuggan och bara flåsade.
Matte fick bära hem Indy.
Med tidningar och en full bajspåse att hålla ordning på också.
11 kilo valp i 300 meter.
Jag slipper i alla fall att ha dåligt samvete för att jag inte tränat i dag…

Svärfar (jo jag kallar honom så trots att jag och sambon inte är gifta) har tagit sig an uppgiften som ”farfar” till Indy med stor entusiasm.
Indy ska få en hundgård på tomten så att han kan vara ute mer i friska luften när jag och Kai inte har möjlighet att ta med honom på promenader. Och när han väl börjat jaga blir det ju inte möjligt att ha honom lös så en rastgård blir en bra lösning så han kan vara ute och vara med ändå.

I denna rastgård vill vi ha en hundkoja. Tanken var att vi skulle köpa en – men svärfar var bestämd.
Han skulle minsann bygga ett hus åt hunden.
När svärfar drabbades av plötslig och ganska allvarlig sjukdom var förstås hundkojan det sista vi tänkte på, men tydligen var det ALLT svärfar tänkte på.
Hundkojan höll honom vid gott mod och hade tydligen varit en stor del i hans vilja att ta sig upp på benen igen.
Under semestern när vi var i Sverige och Indy fick följa med sambons föräldrar till Karelen påbörjades så bygget.
Den är i princip klar nu och ska ”bara” avhämtas.
Jag sätter ”bara” inom citationstecken för hur vi ska hämta Indys lyxkåk vet jag faktiskt inte…

Jag har inte sett hundkojan än, men beskrivningen gör att jag tror att en för länge sedan lämnat genren koja och flyttats till kategorin villa istället. Minst.
Svärfar har tänkt på allt.
Dörren är placerad assymetriskt till höger så att Indy kan ligga i sin säng utan att det blåser eller regnar in på honom.
Och utanför dörren finns en veranda.
Japp. Veranda.
Undrar just om tanken är att den ska ha rinnande vatten och centralvärme också…

Indy är allt en liten soldyrkare – precis som matte. Och precis som matte gillar han inte att bli blöt. Så de senaste dagarna har Indy inte varit så intresserad av långa rundor.
Typiskt då att matte har bihåleinflammation och husse måste jobba på en så här solig dag!

Fast hunden måste ju ut – oavsett om man jobbar eller är sjuk.
Jag passade på att ta några somriga bilder när vi ändå gick ut en sväng!

Indy njuter av värmen.

Pinnar är mums!

Kort runda i skogen – skuggan svalkar skönt.

PS. I dag hittade Indy sin kamoflage-färgade wubba-leksak som varit borta i typ en månad eller två. Jag hoppas han är snabbare på att hitta det där köttbenet han lagt på något bra ställe…

Vi gör vårt bästa för att Indy ska få en rejäl uppfostran och bli en lydig hund som man vågar ta med ut i civilisationen utan att orsaka kris och panik.
Vi läser på och läser på – och sedan försöker vi omsätta böckernas goda råd i praktiken. Med ytterst varierande resultat.
Indy reagerar liksom inte riktigt som valpar ska göra enligt böckerna.
Exempel 1: Boken säger att om valpen inte följer efter när den går lös ska du smyga iväg och gömma dig. Då blir valpen orolig och börjar leta och inser snart att det är bäst att hålla ett öga på husse/matte – annars försvinner dem.
Verkligheten med Indy: Indy börjar nosa på något spännande, vi fortsätter att gå. Vi gömmer oss. Indy kommer inte. Vi går tillbaka mot honom för att fånga hans uppmärksamhet för att sedan röra oss snabbt ifrån honom igen. Indy tittar upp och far iväg mot något annat som luktar spännande.
Vi försöker göra oss roliga för honom (grannarna måste tro att vi blivit skvatt galna över en natt) och se till att roliga saker händer när han håller sig nära oss. Det enda det resulterar i är att vi ser ut som två clowner och Indy står fortfarande borta vid komposten och tittar mest fundersamt på oss…
Konstaterande: Vår valp verkar mer självständig, envis och självsäker än de där valparna som beskrivs i böckerna. Finns de där valparna egentligen på riktigt?

Exempel 2: Boken säger att man ska ignorera valpen när den bits och gå ifrån den. Då märker den genast att det inte lönar sig att bitas. Eller ge den något den får tugga på istället. Sista utvägen: ta tag i nackskinnet eller lägga valpen tills den lugnar sig.
Verkligheten med Indy: Om vi ignorerar honom blir han bara ännu hetsigare och det slutar med att han går upp i varv så mycket att han får rött kort och utvisas till sin transportbur för att lugna ner sig. Förhoppningsvis lyckas vi göra det innan han bitit  sönder ett par byxor. (Han är uppe i 4 byxor nu varav ett par har flera hål…) Ger vi honom något annat att tugga på så funkar det i två sekunder innan han försöker med tricket ”jag skulle bita i leksaken men missade” …  Och tar man honom i nackskinnet eller under hakan och ser honom stint i ögonen så blir han arg och då biter han på riktig – inte bara för att han vill leka. Han är minsann en valp med integritet och tillåter inte vad som helst (med rätta).
Konstaterande: Vi måste nog hitta på något annat…

Exempel 3: Böcker säger att valpar bara behöver den motion de får genom att leka. Promenader är inte att rekommendera för valpar på 14 veckor (nästan).
Verkligheten med Indy: Om vi inte ger honom tre promenader på typ 20 minuter om dagen (vissa till och med lite längre) så hamnar vi i vad som beskrivs i exempel 2 lite oftare än det mänskliga psyket klarar av. Han får så mycket överskottsenergi att han blir olidlig – detta trots att vi leker med honom, tränar kommandon och låter honom få hjärngympa med smarta leksaker eller godissök. Och vi har i böckerna hittat förslag på massor av lekar som vi glatt använder oss av. Men det är inte tillräckligt för Indy. Han behöver lite mer än så.
Konstaterande: Böcker är bra men hundar är så olika… Och det blir defenitivt till att gå på kurs. Flera kurser. Har någon numret till den där mannen som säger sig tala med hundar?

Till sist ett par bokstäver från Indy själv:
hjewhzsbnb cdri6 m˛ bn

Bra sagt tycker jag!