När jag skriver de här ligger Indy och sover i mitt knä.
Det senaste dygnets nässelutslag har tagit på krafterna.
Hans ilsket röda nos och läppar har antagit en ljusare ton och de flesta av hans kliande bulor är borta.
Veterinären ordinerade i dag en dos kortison till och sedan ska vi avvakta.
Om det inte går över helt eller om det kommer tillbaka igen så måste vi börja på en allergiutredning.
Vilket vi förstås hoppas att vi slipper.
För säkerhets skull har Indy fått en ny matskål i dag eftersom hans utslag var koncentrerade runt munnen och veterinären sade att vissa hundar reagerar på materialet i vissa matskålar.
Håll tummarna för att Indys utslag inte kommer tillbaka!

Efter ett långt uppehåll var Indy och lekte med sina husky-kompisar igen.
Sommaren var så varm att de inte kunde leka, sedan var vi bortresta, sedan var grannarna bortresta, sedan skadade sig Indy… ja ni vet hur det är.
Men i dag fick han busa fritt i en halvtimme –och vilken lycka!!!
Iines hoppade högt av glädje och Minni ylade av pur lycka.
Och jag, jag började fundera på huruvida det här egentligen var en bra idé.
Eftersom Indy är mindre än tjejerna så knuffar de lätt omkull honom – och dessutom har han kommit på att om han kastar sig ner och rullar en bit så kan han komma undan lite lättare.
Med resultatet att han hade ett ganska jämnt lager av lera över hela kroppen…
Tack och lov har han den sortens päls att så fort det torkat så ramlar all smuts av – men det blev ändå en dusch för att bli av med det sista.
Fast Indy protesterade inte den här gången.
Leken var värd priset av en dusch.

Indy och Minni strax innan Indy förvandlades till ett lermonster.

Sorkstammen har vuxit sig stor i år.
Det betyder att det finns gott om sorkhål längsmed vår promenadväg.
Indy ÄLSKAR att jaga sork.
Han kör ner nosen i hålen och så blåser han allt vad han orkar. Lite som den där stora stygga vargen i sagan om tre små grisar ni vet.
Förutom att Indy inte huffar och puffar – det låter mer som föff…
Funkar inte hans föff så gräver han.
Sedan kör han ner hela huvudet i hålet.
Får han tag i sorken så är det mindre trevligt. Han sväljer dem nämligen hela.
Vilket resulterar i att han också kastar upp hela sorkar när han väl kommer hem.
Så tricket är att låta honom jaga dem – men inte fånga dem.
Annars kan man få en otrevligare överraskning vid huvudkudden än ett torkat grisöra…

Indy på sorkjakt!

I går när jag satt på jobbet ringer sambon:
”Kan vi byta Indy mot en husdjurs-sten?”
Jag kunde riktigt höra desperationen i hans röst.
Indys tass läker i rasande tempo – men just nu verkar det på grund av läkningen klia så mycket att Indy driver både sig själv och husse till vansinne.
Stackars Indy kan bara hantera kliandet på tvä sätt – slicka eller gnälla.
Och om han inte kommer åt att slicka bandaget (vilket han inte gör) så slickar han på allt annat i omgivningen eller helt sonika rakt ut i luften. Dock väldigt högt och ljudligt.
Lite som en demonstration.
Eftersom jag inte jobbar hemifrån som sambon så har jag lite lättare att hantera allt gnäll och det ljudliga slickandet.
Men i natt var jag nästan beredd på att byta ut honom mot en husdjurssten jag med…
Oj vad han lät!
Var det inte tratten som tog i sängramen så var det gnäll, slickande och krafsande.
Det enda som fick honom att koppla av var att bli kliad på magen.
Men så fort jag slutade så var han uppe och drog rundor i sovrummet som en osalig ande.
Vid det här laget skulle man kunna tro att Indy har vant sig vid tratten.
Dock ska man inte underskatta en Drevers envishet.
Tack och lov är jag också envis.
Men den här dragkampen börjar få mig att likna en hålögd panda…
Bara tre dagar kvar med tratt…

Indy när han fått sin lugnande spruta hos veterinären. Just nu önskar jag att jag kunde ge honom lite lugnande så jag fick sova en hel natt…

I dag blev det veterinärbesök.
Husse upptäckte nämligen i går kväll att en trampdyna på Indys ena framtass hade ett litet sår och dessutom hade den svullnat upp.
Men Indy verkade ganska oberörd. Han haltade inte, åt lika oengagerat som vanligt och han ägnade inte sin tass någon vidare uppmärksamhet alls.
Tur att vi kollar tassarna varje dag – annars hade det tagit tid innan vi upptäckte det!
Tidig eftermiddag i dag packade vi så in oss i bilen och åkte till Gamlas för veterinärbesök.
Veterinär Beatrice kunde snabbt konstatera att såret infekterats och en böld bildats så Indy fick en spruta med lugnande och så fick vi vänta tills han somnade innan vi smög ut och lämnade honom på kliniken för en liten operation i tassen för att rengöra såret.
Vi sysselsatte oss i några timmar innan vi kunde hämta upp Indy igen och sedan återvände vi och allt var redan förberett för Indys hemfärd!
Dessutom hade försäkringsbolaget redan kontaktats och alla papper var i ordning! Fantastisk service!
Sedan kom vår tratt-hund ut.
Och vi fick kämpa för att inte asgarva åt honom!
Yr av narkosen, med en svart och röd tossa på vänster framtass och med tratten runt huvudet kom han på ostadiga ben emot oss.
Och blicken sade ALLT.
Det HÄR är det mest ovärdiga Indy NÅGONSIN varit med om och han är INTE nöjd!
Det var allt för ostadigt för att Indy skulle orka hela vägen till bilen så husse fick bära.
Väl hemma lade han sig först ner framför brasan men verkade inte riktigt veta vad han skulle göra av sig själv. Så han vacklade in i husses arbetsrum.
Men sedan stod han bara där.
Han hade ingen aning om varför han gått dit.
Så jag hjälpte honom tillbaka till sängen.
Tratten fastnade först i en hurts, sedan i en bokhylla och till sist i dörrkarmen.
Indy lägger sig ner igen – bara för att strax resa sig och stapla i väg åt andra hållet  – ut i köket.
Där blev han återigen stående fullständigt förvirrad.
Jag misstänkte att han var hungrig och gav honom mat som han med stor möda fick i sig. Svårigheterna var givetvis orsakade av den där tratten igen.
När han väl ätit upp kunde han inte röra sig ur fläcken.
Tratten hindrar utsikten åt både vänster och höger och rakt fram fanns en vägg.
Så där stod han.
Tassarna började glida ut åt sidorna som för Bambi på isen.
Indy såg djupt olycklig ut.
Återigen fick han hjälp till sin säng vid brasan.
En omväg via soffan blev det dock – där han fastnade med tratten.
Nu ligger han ner och slumrar men vaknar då och då och gnyr olyckligt.
Det här är dag 1 med tratten.
Jag bävar för veckan som komma skall.
Tratt, antibiotika, smärtstillande och en tass som efter två dagar ska börja tvättas, grundligt rengöras och möjligen desinfekteras.
Frågan är nog mest vem som blir tokig först.
Indy, husse eller matte…

Indy framför brasan med sin tratt och tossa på tassen.