Indy är kär.
Den STORA kärleken heter Mandy och är STOR i ordets alla bemärkelser…
När grannarnas gamla labradortik gick hädan för några veckor sedan bestämde de ganska raskt att de skulle ha en ny hund.
Så förra helgen åkte de till Hangö för att hämta Mandy – en omplaceringshund som efter en skilsmässa inte längre fick plats.
Rent fysiskt alltså.
De nya lägenheterna var inte stora nog.

Och i dag på hemväg från postlådan och grusgropen nära vårt hem så fick Indy syn på Mandy för första gången.
Kärlek vid första ögonkastet!
Mandy sa VOFF och Indy bara skakade i hela kroppen av glädje.
Själv fick jag bara ur mig ett: Ojdå, är ni ute och går med er ponny?!
Mandy är en 1,5 år gammal Gran Danois som när hon står på bakbenen mäter 2,10 meter.
Indys mankhöjd är blygsamma 30 centimeter.
Men storleken spelar ingen roll. Indy och Mandy skuttade glatt runt och lekte i minst en halvtimme.
Mandy var snäll och försiktig men trots detta så flög min lilla valp när hon daskade till med sin ena framtass.
(Kanske bör påpeka att Mandys tassavtryck är nästan lika stora som min handflata…)
Indy var lika glad för det. Han rullade raskt in under hennes mage och fortsatte att  jaga runt.
Mattes existens hade han för länge sedan glömt bort.

Efter 30 minuter var det dags att gå hem och sova lite och ladda med vatten, men Indy var inte ett dugg intresserad.
Han stretade emot, ylade och gnydde.
Sedan lade han sig på sidan i skuggan och bara flåsade.
Matte fick bära hem Indy.
Med tidningar och en full bajspåse att hålla ordning på också.
11 kilo valp i 300 meter.
Jag slipper i alla fall att ha dåligt samvete för att jag inte tränat i dag…