Arkiv för december, 2009
Gott nytt år!
Publicerad: 31/12 17:52Sista dagen på 2009 började Indy med att jaga med husse. Tyvärr blev det inte så lyckat eftersom Indy verkade besvärad av all snö och mest höll sig intill husse. Men en rejäl motionsrunda i skogen blev det i alla fall. :)
Sedan har han mest hängt framför den öppna spisen och gottat sig i värmen.
Här ute på landet har vi dessutom inte besvärats alls av raketer och smällare så här långt, men trots att Indy är jakthund och inte borde vara rädd för smällandet så är det hans första nyår och det kommer vara saker som far upp i luften och smäller och blinkar. Därför tänkte vi helt enkelt stanna hemma och äta en god middag och se till att Indy känner sig trygg och har sällskap.
Jag hoppas att ni slipper allt för mycket obehag av smällarna och fyrverkerierna. Och att ni som gärna skjuter av lite pjäser tänker på att begränsa det så mycket som möjligt så att våra husdjur slipper lida av vårat traditionella firande.
Indy och jag önskar er alla allt gott och hoppas att 2010 blir ett riktigt bra år för er! Vi hörs nästa år!
Indy – det bästa med 2009
Publicerad: 30/12 16:522009 blev ett speciellt år för mig. Indy gjorde entré och vände upp och ner på vardagen.
Trots att jag fått ändra på mina vanor så kan jag med all säkerhet säga att Indy är en av de bästa sakerna som hände detta sista år på decenniet.
Och att jag fått ändra på vanor innebär också att jag gjort mig av med några ovanor – soffan är mycket mindre insutten än den skulle varit utan min mya fyrfota vän. ;)
I dag har Indy och jag tränat på att springa utan koppel med stor framgång. Det hjälper alltid att matte apar sig lite och blir roligast i världen. Vi har kastat snö och gjort godissök. Dessutom dök Mandi upp så den här näst sista dagen på året var verkligen kalas! Här är några bilder från lekarna i snön!
Det är ljuvligt att få springa fritt – men jag har börjat lyssna på matte!
Indy letar godis i snön — han har blivit en riktig hejare på den här leken.
Kompisen Mandi dök upp till Indys stora glädje. Hon rör sig lite lättare i snön men Indy hänger med ovanligt bra för sina korta ben!
Snögubben som husse byggde för några dagar sedan måste undersökas ordentligt!
En riktig vän
Publicerad: 23/12 17:17Så här dan före dan tänkte jag bjuda på ett litet klipp jag hittade. Det är härligt att se vilka band det finns mellan hundar! Jag blev riktigt rörd.
Om det inte vore för min sambo hade jag nog redan tagit hand om några hundar till som behöver ett bra hem.
Jag som alltid haft katter förut har blivit rejält ”hundbiten”. :)
Och nu när vi firar jul på olika håll så saknar jag min varma promenadkompis.
I går fick jag dock lite hundkärlek från en väninnas Jack Russel. En otroligt härlig liten tik som verkligen verbalt talar om hur mycket hon tycker om en!
Jag tackar för mys-stunden Rosa!
Indy – vakna!
Publicerad: 19/12 17:04I morse skulle Indy åka till Karelen för lite jakt. Vi klev upp tidigt eftersom jag skulle lämna av sambon och hunden för vidare transport norröver.
Indy tittade på oss – suckade – och vände sig om och fortsatte sova. Sambon tvingade ut honom för morgonpromenad men var strax tillbaka. Indy trodde att det var den tidiga kisspausen så han hade gått ut, gjort vad han skulle och sedan rusat mot dörren igen.
Väl inne gick Indy tillbaka och lade sig i sängen. Vi han duscha, äta och packa bilen – men den vanligen så nyfikna valpen som mer än gärna ”hjälper till” lyste med sin frånvaro.
Och när det var dags för avfärd fick vi hämta honom och under stora protester dra upp honom ur sängen.
Det är intressant att se hur snabbt han vänjer sig vid rutiner. Och hur viktiga de är för honom. För några veckor sedan fick vi kämpa med att lära honom att inte väcka oss klockan 06.00.
Nu var det Indy som kämpade för att VI inte skulle väcka honom 06.00… :)
Jacka? Nej tack!
Publicerad: 15/12 21:04I dag kröp temperaturen ner rejält under nollsträcket. Minus 14 sade termometern men det kändes mer som minus 20.
Klockan halv nio klev jag upp för att ta Indy på dagens första bensträckare. Det tog nästan 10 minuter att ta sig iväg – först skulle jag packa in mig själv i lämplig vadderad utrustning för att överleva den 1,2 km långa rundan och sedan skulle Indy göras iordning.
Kvällen innan frös han rejält – han sprang ut, gjorde vad han skulle och rusade in igen.
Med detta i minnet plockade jag fram den fina vinterjackan jag köpte åt Indy i höstas.
När han fått på sig allt steg jag ut genom dörren.
Indy satt kvar i hallen.
Jag lockade.
Indy tittade skeptiskt på mig.
Jag ryckte lätt i kopplet.
Indy spjärnade emot.
Till sis fick jag lyfta ut hunden.
Väl ute rusade han glatt iväg. Sedan kom han på att han hade jackan på sig och stannade och ruskade rejält på sig.
Ett kaninspår distraherade honom och han pinnade på i rask takt.
Tills spåret försvann och han plötsligt kom ihåg den där jackan igen.
Han ruskade på sig. Segade sig fram längs med vägkanten.
Vi stannade till vid brevlådan och hämtade tidningarna. Indy drog inte mot Mandis hus som han brukar. Snarare drog han bort från Mandi.
Och där vi vanligen brukar få utkämpa en liten fajt med honom för att ta oss resten av vägen hem (när Indy gnyr och vill springa till grusgropen där han tror att Mandi ALLTID finns) kunde jag traska på i rask takt.
När huset kom inom synhåll satte Indy av som skjuten ur en kanon.
Raka vägen fram till dörren.
Sedan satte han sig i fönstret och tittade på ”hund-tv” en stund.
När det var dags för nästa runda plockade jag fram hans jacka igen.
Och allt började om.
Jag gick ut – Indy stannade kvar.
Till slut lyfte jag ut honom.
Den här gången verkade han dock inte besvärad av jackan alls.
Och när vi kom hem rusade han inte till fönstret.
Nä – han rusade till värmen framför brasan.
Där har han legat – utan att be om promenader.
Ska jag vara riktigt ärlig tror jag att han liksom matte tycker att minus 14 är lite för kallt.
För det kan ju inte bero på den tuffa jackan!
Härliga snö!
Publicerad: 11/12 20:37Indy ÄLSKAR snö. Mycket mer än matte…
Men till och med jag tycker snön är helt OK när jag ser Indy skutta runt som en kalv på grönbete.
Han gör krumsprång, rusningar och snappar åt sig en munfull snö innan han glatt sätter iväg med högburen svans.
Och att alla väldoftande spår dessutom syns verkar vara riktigt roligt.
Vi brukar spåra grannens hund eftersom vår morgonpromenad inträffar strax efter att de varit ute. Indy rusar efter Akus spår i hopp om att jaga ikapp whippeten – men även om Aku skulle komma inom synhåll har Indys korta ben inte en chans mot fartspecialisten. Men numera lekar Aku nästan med Indy. Han rusar inte skräckslagen iväg. Nåja – inte direkt i alla fall.
När vi sedan börjar vända hemmåt blir Indy vääääldigt långsam. Det är många saker som måste undersökas noggrannt. Och så ska han sitta och titta lite på träden … Allt för att få vara kvar i den härliga snön.
Men det finns en sak som sätter fart på honom.
Snöbollar!
Så fort jag böjer mig för att skrapa ihop lite snö till en boll blir Indy så ivrig att han inte kan sluta studsa runt.
Och när jag kastar snöbollen springer han i full fart dit den landat – och äter upp större delen av den …
Så jag visade Indy att jag stoppade in en godbit i nästa snöboll.
Han for iväg efter den och började hysteriskt gräva efter godbiten.
Tyvärr var han så våldsam att han totalt missade den när den väl dök upp i resterna av snöbollen.
Det är inte alltid han är så smart vår lilla hund …
Vi närmar oss!
Publicerad: 09/12 12:38Härom dagen var Indy ute och jagade igen. Så fort han och husse kom in i skogen fick han upp ett spår och satte av!
I två timmar jagade han sin hare. I princip oavbrutet. Som längst var han 800 meter ifrån husse och att han fortfarande jagade syntes bara på gps:en (som tydligen också visar om hunden ger skall).
Återigen var det husse som inte stod på rätt ställe – Indy skötte sitt jobb som han skulle.
Så dagen då Indy tar sin första hare är inte långt borta! Det är roligt att se att han verkligen har en så bra jaktinstinkt. Även om Drevrar är enbart avlade för jakt och han kommer från en stark avelslinje så vet man ju aldrig om valparna blir bra eller dåliga i skogen.
Nu är ju inte sambon av den gamla jägarskolan (tack och lov) som bara ser hunden som ett redskap. I vårt kontrakt när vi köpte Indy fanns en klausul om att vi inte får avliva honom utan att kontakta uppfödaren. Jag frågade om varför detta stod med och fick berättat för mig att vissa jägare skjuter sin hund om den inte visar bra jaktinstinkter.
Jag blev förstås förfärad. Jag kan inte föreställa mig hur man kan ha en sådan syn på hundar.
Men jag är väldigt glad att vi köpte från en kennel där man åtminstone försöker göra något åt det här. Visst kan man ignorera kontraktet och man kan ljuga. Men det sänder i alla fall en signal.
Om Indy inte skulle ha någon stark jaktinstinkt skulle han ändå vara en del av familjen.
Sambon hade förstås tyckt det var lite tråkigt – men älskat honom lika mycket ändå.
