I går försökte jag lära Indy ett nytt trick – att stå upp på två ben i några sekunder. Inte för att det har någon praktisk nytta – utan för att vi skulle ha kul tillsammans.
Jag kämpade och kämpade. Godisbitar i handen, vägledande rörelser, tydliga kommandon och lite hjälp på traven för att visa vad matte ville.
Indy lade huvudet på sned, följde med när jag hjälpte honom på traven och åt glatt upp godisbitarna.
Men det verkade inte riktigt fastna.
Så jag tog paus. Speciellt eftersom Indy börjat göra alla tricks han kan utan att jag givit kommando – bara för att få godis.

Så i dag skulle jag ta morgonpromenaden. Sambon skulle till en ryggbehandling tidigt på morgonen och jag tänkte att det är dags att Indy återgår till att kliva upp när vi bestämmer att han ska upp – inte när han själv vill vara uppe och ute klockan sju på morgonen.
Så jag lade täcket över huvudet och ignorerade ylandet och gnällandet så gott det gick. En och en halv timme senare lade sig Indy ner med en suck och gav upp. Då fick han sin belöning. Ut på promenad!
Och det var en märkligt lyhörd och uppmärksam hund jag fick med mig. Tänk att bli ignorerad och avvisad kan göra sådan skillnad!
Vi hade jätteroligt på promenaden! Så på prov sade jag: Indy up!
Och där stod min lilla hund på sina bakben och visade att han mycket väl förstått vad jag ville dagen innan.
Han bara väntade på rätt tillfälle att belöna sin matte…