Härom kvällen smet Indy ut medan vi sa hejdå till våra gäster.
I ögonvrån hann jag uppfatta en vit liten svanstipp som svajade iväg mot skogen.
Det var bara att leta upp ficklampan och ge sig ut och leta…
Men han var inte så svår att hitta. Indy tyckte nämligen att det här var ett ypperligt tillfälle att leka ta fatt med husse och matte.
Så han höll sig hela tiden nära – men inte tillräckligt nära för att vi skulle kunna håva in honom.
Sambon svor och lovade dyrt och heligt att aldrig låta hunden vara lös igen.
Jag såg tillfället som ett bra ögonblick att öva på att vara precis så intressant så att Indy vill komma och kolla vad som står på.
Så jag tramsade runt, hämtade en leksak som låter lite roligt sprang iväg från Indy och hoppade över stubbar.
Sambon tittade förundrat på och fortsatte med svordomarna.
Men tillslut gav fånerierna resultat.
Indy rusade fram och försökte sno åt sig leksaken. Jag sprang iväg mot huset samtidigt som jag lät Indy bita tag i leksaken.
Vi kampade lite.
Sprang lite till.
Plötsligt hade Indy glömt bort att han var på rymmen. För han hade ju så kul!
Så tillsist åkte rymlingen fast och lät sig ledas hem utan protester.
Han somnade omedelbums i fotänden på vår säng.
Själva låg vi sömnlösa en tag.
Och sambon muttrade något om att det var sista gången hunden fick springa lös…

I går gav Indy matte skrämselhicka.
Han lekte med Mandy på morgonen – som vanligt när matte jobbar vanliga kontorstider.
De rusade runt och Indy var överlycklig över att inte vara begränsad av snön längre.
Men så försvann hundarna in i en liten skogsdunge och verkade väldigt intresserade av något som fanns där inne.
Efter en stund kom de travandes tillbaka och ur Mandys mun stack det ut långa hårstrån och en lukt av död spreds ur hennes gap…
Indy slickade sig inte ens om munnen så jag insåg inte att han också kalasat på kadavret – Mandy är ganska glupsk och låter normal sett inte Indy komma nära ”hennes” mat.

Så kom vi hem och jag hoppade i duschen medan Indy satte sig och tittade på åkern genom fönstret.
När jag kom ut ur badrummet låg han istället på golvet och flämtade och såg inte alls ut att må bra.
Han hulkade och såg olycklig ut men inget kom upp.
Vi försökte med att få honom att röra på sig för att få fart på det hela men ack – Indy måde pyton och det han stoppat i sig stannade i magen.
Just när ricinoljan åkt fram och jag funderade på att plocka ut reseburen för att åka till veterinären så hände det.
Med mycket möda och stort besvär levererade Indy den äckligaste kräkhög jag sett i mitt liv.
Den var hårig, full av hårda bitar och luktade ruttet kött.
I all uppståndelse lyckades jag förstås trampa i eländet också – vilket nästan fick mig att lägga morgonens frukost strax intill Indys spya…

Två minuter efter att han lättat på trycket var han bus-hund igen.
Och när matte en timme försenad kom till dagens jobb ringde husse och meddelade att det nog inte vara någon större fara – Indy hade ätit, tuggat sönder en leksak och hade meddelat att han var redo för ny promenad.
De tål mer än man tror de där hundmagarna…

Bajs.
Precis överallt.
På trottoarer, i parker, på lekplatser under skor…
Det är som om snön förvandlar hundägare till imbeciller. Seriöst – för det kan väl inte vara så att intelligenta människor tror att bajset aldrig kommer fram när snön smälter?
Eller är det som med de där kalorierna som inte finns – när man äter kakan i mörkret och ingen ser?
Om hunden kakkar i snön i mörkret och ingen ser – då finns inte bajset?
Till alla som struntat i att plocka upp efter era hundar hela vintern – det är dags att gå ut och städa nu.
Ni ger ALLA hundägare dåligt rykte. Om en hundägare inte plockar upp bajset så dras vi andra över samma kam.
Och om ni inte går ut och städar – då hoppas jag att ni trampar i ert eget kvarglömda baj.

Just som vi avslutat den senaste lilla maktkampen  när Indy surat efter att vi lämnat honom i en vecka för att åka till London, så händer något som utlöst en ny odyssé i sureri.
Veterinärbesök.
Indy blev hysterisk bara vi klev in i väntummet. Han började skälla, gnälla och gny.
Först senare insåg jag att han måste komma ihåg det förra besöket då vi tog blodprov för att få ett giltigt EU-pass åt hunden. Boldprov gillade Indy INTE.
Och den här gången skulle veterinären – VE OCH FASA – sätta droppar i hans öga, lysa i det och titta under ögonlocket för att se om han fått en infektion.
Indy protesterade vilt!
Och kissade på veterinärens papperskorg för att markera sitt missnöje.
Men ögat är OK och det ser inte ens infekterat ut, men eftersom han har ett litet utslag så fick vi en ögonsalva som vi ska sätta på två gånger om dagen i en vecka.
Hur nu det ska gå till.
Vi fick knappt droppar i hans ögon när vi var två som höll honom och veterinären droppade in medicinen…
Tror det är dags att gå till lämplig djurbutik och leta efter en munkorg i textil som vi kan använda när medicin ska droppas i ögon och klorna ska klippas.
För att vara en lien Drever är Indy nämligen lite väl stark.
Både fysiskt och mentalt.

Indy har fått en konstig knuta på ögonlocket.
Han verkar inte nämnvärt besvärad men det ser inte så trevligt ut. Så i morgon bär det av till veterinären.
När vi ändå är där ska vi kolla om Indy lider av sura uppstötningar eftersom han smaskar och slickar sig om munnen så ofta. Hans bror fick nämligen den diagnosen med samma symptom av sin veterinär.
Avmaskningen är ju dessutom avklarad så om veterinären tycker det är OK att vaccinera honom så tar vi det då också.
Det här börjar allt mer låta som om vi lämnar in hunden på service…

Sambon och jag har varit på semester i London. Indy fick åka på semester till Karelen med svärföräldrarna.
Och Indy är genuint förnärmad över att vi hade mage att överge honom i 7 dagar.
Nog var han glad att se oss när vi i söndags hämtade hem honom. Hela hunden viftade och det fanns tusentals pussar till både husse och matte.
Men väl hemma så blev det annat ljud i skällan.
Nu skulle husse och matte straffas.
Indy har ”glömt” allt han lärt sig. Inte ett enda kommando känner han igen.
Och trots att flickvännen Mandy inte löper längre så vill han bara hem till henne för att leka. Och när han inte får så ylar han.
Vi gör vårt bästa och kör så kallade raka puckar med honom och accepterar inget nonsens.
Men vad hjälper det när man har en envis Drever?
Just nu håller vi våra ställningar  – och håller tummarna för att vi är uthålligare än hunden. ;)