Jag är ytterst tacksam över att vi bor i ett hus på landet. Så mycket på landet att ingen granne ser vad som händer på tomten eller i huset såvida de inte står precis utanför.
Den aktivitet som försigår på vår tomt nattetid hade nämligen kunnat vara väldigt besvärlig att förklara…
Vid 4 på morgonen så är Indy nämligen kissnödig.
Någon av oss krälar då knappt vid medvetande ut med hunden och släpper ut honom.
Förut gick det så himla bra – trötta Indy klev snällt tillbaka in och gick och lade sig igen.
Numera tycker han dock att det är lika bra att börja jaga fåglar eller spana in några pinnar när han ändå få komma ut utan koppel…

Resultatet är att husse eller matte får sätta efter. I det vi står i för tillfället.
Så husse har setts jaga efter valpen i morgonrock och gummistövlar. Och matte i sovtröja och gummistövlar.
Allt inlindat i en svada av svordomar, lockrop och kommandon.

Så hur gör man då när man bor i lägenhet undrar jag?
Sover man fullt påklädd? Man har ju inte många sekunder mellan förvarningen och olyckan liksom…
Eller låter man vovven kissa på tidningar tills den blir stor nog att hålla sig?
I det här fallet måste det vara en klar fördel att inte ha grannar.
Även om man har valpen kopplad.
Trycket på att vara presentabel är inte lika hårt när bara ugglan ser.

I går var Indy på äventyr inne i Helsingfors.
Ett snabbt besök på Stockmanns avdeling för djurtillbehör resulterade i en visselpipa till husse (som förhoppningsvis ska kalla in Indy under jakten) och så fick Indy en leksak för att han var så duktig.
Husse valde.
En jättestor gris…
Ett ganska dumt val med tanke på att Indy just börjat upptäcka det hela med pojke/flicka och att man inte bara kan rulla runt och bitas.
För alla som sett Sex and the City – The Movie så får grisen samma behandling som Samanthas hund ger de dyra soffkuddarna…

Efter ett snabbt besök på redaktionen (tack alla som klappade på Indy) drog vi vidare ut på stan.
Det mest märkliga för Indy var att inte ALLA ville hälsa på honom.
Hemma på landet gullar alla med valpen och med alla menar jag våra 8 grannar.
Här inne i stan finns ju MASSOR med folk och Indy ville hälsa på varenda en och blev väldigt förvirrad när folk bara susade förbi.
Mycket lärorikt.

Senare samma kväll lämnade Indy en liten surprise till mig under torkställningen i tvättstugan.
Vi hade bråttom – skulle hämta husse som fått frigång och roade sig på en bar i huvudstaden – när jag upptäcker en pappersboll under torkstället.
Trodde det var en av de där pappersbollarna från mina fina skor som ska se till att de inte tappar formen.
Jag stegar snabbt dit och ska plocka upp den innan Indy hittar den och tuggar den till atomer.
Pappersbollen var förstås inget papper.
Där står jag med handen full av hundskit.

Och fastän jag älskar min hund och fastän jag vant mig att plocka upp efter honom – så finns det få saker som är så äckliga som hundbajs.
Det känns som om min hand aldrig kommer bli ren igen…

Indy är kär.
Den STORA kärleken heter Mandy och är STOR i ordets alla bemärkelser…
När grannarnas gamla labradortik gick hädan för några veckor sedan bestämde de ganska raskt att de skulle ha en ny hund.
Så förra helgen åkte de till Hangö för att hämta Mandy – en omplaceringshund som efter en skilsmässa inte längre fick plats.
Rent fysiskt alltså.
De nya lägenheterna var inte stora nog.

Och i dag på hemväg från postlådan och grusgropen nära vårt hem så fick Indy syn på Mandy för första gången.
Kärlek vid första ögonkastet!
Mandy sa VOFF och Indy bara skakade i hela kroppen av glädje.
Själv fick jag bara ur mig ett: Ojdå, är ni ute och går med er ponny?!
Mandy är en 1,5 år gammal Gran Danois som när hon står på bakbenen mäter 2,10 meter.
Indys mankhöjd är blygsamma 30 centimeter.
Men storleken spelar ingen roll. Indy och Mandy skuttade glatt runt och lekte i minst en halvtimme.
Mandy var snäll och försiktig men trots detta så flög min lilla valp när hon daskade till med sin ena framtass.
(Kanske bör påpeka att Mandys tassavtryck är nästan lika stora som min handflata…)
Indy var lika glad för det. Han rullade raskt in under hennes mage och fortsatte att  jaga runt.
Mattes existens hade han för länge sedan glömt bort.

Efter 30 minuter var det dags att gå hem och sova lite och ladda med vatten, men Indy var inte ett dugg intresserad.
Han stretade emot, ylade och gnydde.
Sedan lade han sig på sidan i skuggan och bara flåsade.
Matte fick bära hem Indy.
Med tidningar och en full bajspåse att hålla ordning på också.
11 kilo valp i 300 meter.
Jag slipper i alla fall att ha dåligt samvete för att jag inte tränat i dag…

Svärfar (jo jag kallar honom så trots att jag och sambon inte är gifta) har tagit sig an uppgiften som ”farfar” till Indy med stor entusiasm.
Indy ska få en hundgård på tomten så att han kan vara ute mer i friska luften när jag och Kai inte har möjlighet att ta med honom på promenader. Och när han väl börjat jaga blir det ju inte möjligt att ha honom lös så en rastgård blir en bra lösning så han kan vara ute och vara med ändå.

I denna rastgård vill vi ha en hundkoja. Tanken var att vi skulle köpa en – men svärfar var bestämd.
Han skulle minsann bygga ett hus åt hunden.
När svärfar drabbades av plötslig och ganska allvarlig sjukdom var förstås hundkojan det sista vi tänkte på, men tydligen var det ALLT svärfar tänkte på.
Hundkojan höll honom vid gott mod och hade tydligen varit en stor del i hans vilja att ta sig upp på benen igen.
Under semestern när vi var i Sverige och Indy fick följa med sambons föräldrar till Karelen påbörjades så bygget.
Den är i princip klar nu och ska ”bara” avhämtas.
Jag sätter ”bara” inom citationstecken för hur vi ska hämta Indys lyxkåk vet jag faktiskt inte…

Jag har inte sett hundkojan än, men beskrivningen gör att jag tror att en för länge sedan lämnat genren koja och flyttats till kategorin villa istället. Minst.
Svärfar har tänkt på allt.
Dörren är placerad assymetriskt till höger så att Indy kan ligga i sin säng utan att det blåser eller regnar in på honom.
Och utanför dörren finns en veranda.
Japp. Veranda.
Undrar just om tanken är att den ska ha rinnande vatten och centralvärme också…