Häromdagen satte jag mig och sökte lite på det här med EU-pass för hundar. Det jag fann känns värt en kommentar så här i valtider.

Tanken med EU-pass är att det ska göra det smidigt och enkelt att resa med sitt husdjur. Och när man får passet i sin hand så ser det ju verkligen enkelt ut. Men skenet bedrar…
För inte är reglerna de samma i alla EU-länder om du nu trodde det. (Vilket jag trodde eftersom det trots allt heter EU-pass.)
Nä, Frankrike har EGNA regler på hur länge en rabiesvaccination är giltig – eller ens vilka vaccin som är giltiga. Så trots att din vaccination gäller här hemma så kan det leda till problem i Frankrike…
Och åker du till Tyskland måste du före avresan hem gå till en veterinär och få hunden avmaskad och en stämpel i passet – det är bara från Sverige, Norge (förutom spetsbergen), Storbritannien och Irland som du slipper det här.

Så EU-passet innebär inte att reglerna är de samma i hela EU. EU-passet finns till för att göra det enklare att resa med husdjuren.
Men det gäller att hålla tungan rätt i mun och kolla vad som gäller i det land du planerar att resa till och vad som gäller för att du ska få med dig hunden hem – annars kan du råka ut för en obehaglig överraskning när du stövlar in hos en nitisk fransk veterinär för att få med dig ett friskhetsintyg på din älskling.
För in i Frankrike får du hunden enkelt. Svårare kan det bli att få ett friskhetsintyg på väg hem om veterinären anser att hundens papper inte är i ordning.
Tyvärr ser det ut som om EU-passet blivit en grej för redan ordentliga människor som vill sin hund väl och som oavsett om passet finns eller inte skulle upprätthålla rekommenderade vaccinationer. Vid gränsen är det ju sällan någon som står och frågar efter ett hundpass.
På hemväg från semestern i Sverige noterade jag att det fanns många med jycke i bilen. Det hade varit stor utställning någonstans och nu var vovvarna på väg hem till Finland igen. Inte tycktes någon vara intresserad av detta när vi körde av båten i Åbo. Nu är Sverige  kanske inte det bästa exemplet med tanke på att reglerna för avmaskning och vaccinationer tycks vara de samma i båda länderna (i alla fall vad gäller giltighet och grundskydd), men tänk om nu någon kört från Tyskland, via Danmark och över Öresundsbron till Sverige för att sedan ta båten till Finland?
De kan ha en hund med sig som INTE behandlats mot echinococcos hos en tysk veterinär och fått sin stämpel och friskhetsintyg.

Trist nog har också vissa smittor börjat spridas norrut igen på gund av den ökade rörligheten för husdjur inom EU. Och som vanligt är det inte de som sköter sina åtaganden som hundägare som är problemet. Problemet är att man gett ganska fritt spelrum för oseriösa människor att transportera eller rentav smuggla hundar mellan EU-länderna. För vid gränsen kollar de ju inte längre pass. Inte ens vovvens pass…

De senaste dagarnas värmebölja har fått mig att fundera på det här med sommar, värme och hund.
Livet före Indy var enkelt – det blev varmt, vi åkte till stranden, stannade så länge vi ville och sedan åkte vi hem igen.
Men med Indy blir det lite mer besvärligt.

När vi köpte Indy fick vi också en informationsfolder från Finska kennelklubben som mest innehöll information om allt som är förbjudet för hunden (så kändes det då i alla fall).
Bland annat att ALLA badstränder i Finland har hundförbud.
Väldigt begripligt, sådär vid första anblick, men om man tänker efter så är det varken speciellt hänsynsfullt mot varken hundar eller hundmänniskor.
Hundar behöver också svalka varma dagar. Och hundmänniskor borde också få ligga på stranden om de vill.
Jo, jag förstår att det finns allergiker och att folk är hundrädda. För att inte tala om att de som inte plockar upp efter sin hund ställer till det för ALLA andra hundägare. Men finns det verkligen ingen kompromiss???
Varför inte tillåta hundar på en del av stranden? Eller införa badtider för hundfamiljer?

I Sverige har man förstått att hundfolket är en köpstark grupp som gärna vill ha med sig sina fyrbenta vänner på semestern. Det finns vandrarhem som tillåter hundar, campingar som specialiserat sig på hundvänlighet och stränder där jycken är välkommen. Till och med båtluffar i skärgården, skräddarsydda för vovvar.
Det finns ca 600 000 hundar i Finland. Det är ganska många människor som potentiellt sett skulle kunna bli inhemska ”hundturister”.
En affärsidé att plocka upp kanske?

PS. Om ni känner till hundvänliga stränder, varndrarhem etc.  dela gärna med er!

I dag lärde vi oss läxan att bevaka en 16 veckorsvalp som håller på att få tänder varendaste sekund. Först tuggade Indy av sitt koppel… det löser man ju enkelt med en knut tills man kommer iväg till en djuraffär så det var väl trist men inte så besvärligt.

Besvärligt blev det senare på kvällen. Indy gnällde – det brukar betyda ”number 2” så raskt ut med valpen och jag efter med den svarta påsen i högsta hugg. Men på vägen hittade Indy några intressanta hål… och pinnar… och de där små svarta krukorna som matte lämnat på verandan efter att ha planterat blommor… När vi väl kom in så dröjde det förstås inte många sekunder förrän Indy kom på att han glömt att göra ifrån sig.
Proceduren upprepades – ut med valpen  jag efter med påsen i högsta hugg.
Den här gången kom han i alla fall ihåg vad han gått ut för – problemet var bara att Indy inte alls planerade att gå in igen…
Valpen for iväg – med det där uttycket som bara valpar som vet att de gör fy-saker har. Sedan var han borta.
Jag ropade, visslade, pep med hans favoritleksak, försökte locka med vår lek ”where’s the goody” (var är godsaken) men valpen förblev försvunnen.
Sedan provade jag att ignorera att han  var borta.
Hjälpte inte.
Sambon tillkallades som förstärkning och efter lite letande hörde jag Kai skrika”AJ” följt av en rad svordomar på finska och flera ”no no no”.
Kan bara betyda att vår lilla piraya kommit tillrätta.

Problemet var bara att få hem tiokilosvalpen för i racet genom skogen försvann halsbandet.
Kopplet med knuten har vi kvar – men inget att sätta runt halsen på vilddjuret.
Det var i denna sekund jag insåg att den där  lusten att köpa ett andra halsband åt Indy som jag lyckats stävja var ett dumt beslut. Jag som varit så stolt öv er att jag INTE köpte…
Så imorgon är det jag som får åka till djuraffären det första jag gör. Och då köper jag TVÅ halsband.

I dag fick Indy ett fruset köttben när jag kom hem.
Han låg och tuggade förnöjt på det medan jag stekte kyckling.
Ett par minuter senare fanns valpen där men inget köttben.
Eftersom det var ganska stort och dessutom stenhårt kan han inte ha slukat det på 5 minuter.
Vi letade på Indys alla vanliga gömställen.
Under korgstolen i hallen, under hyllan i köket, under soffan, bakom spisen, under kuddarna i soffan (mysigt med blöta grisöron när man sätter sig tillrätta…) och bakom vedlåren. Köttbenet är borta.
Så antingen så har vi en ovanligt glupsk valp med käkar som en vithaj (vilket vi tror emellanåt och har såren att visa) eller så får vi en obehaglig överraskning den dagen köttbenet blir övermoget och själv ger sig tillkänna…

I går kom vi hem från semestern. Bilen tömdes och för första gången i historien (i vårt hem då alltså) packade vi upp allt och lade det på plats. Vi insåg att om vi inte gjorde det skulle Indy ha väldigt många nya ”leksaker” att tugga på…
I bilen på väg till sambons föräldrar kändes det dock ganska pirrigt. Tänk om Indy glömt bort oss?
Hela veckan hade vi bara fått rapporter om hur bra Indy mådde och vilka nya tokigheter han kommit på. Tydligen hade han satt i system att jaga upp sina hundvakter klockan 04.30 för att sedan snabbt lägga sig till ro och somna om när bäddsoffan i stugan var nerpackad… Han hade inte gnällt eller letat efter oss alls.

Det första jag tänkte på när jag fick syn på honom i gräset utanför höghuset där sambons föräldrar bor var: Jösses så stor han är! Först lade han inte märke till oss, men när jag ropade Indy så kastade han sig frammåt och hela hunden var en explosion av lycka. Han hoppade upp i min famn och först då insåg jag att han nyss stått i en lerpöl så min ljusgula sommarklänning blev täckt med bruna tassavtryck… Men jösses vilka pussar jag fick. Jag trodde att han aldrig skulle sluta!
Sedan var det bara att packa in en väldigt motvillig valp i bilen igen (han hade kommit hela vägen från Norra Karelen samma dag) för att svänga förbi hos veterinären på vägen hem.
Det var dags för nästa omgång vaccination. Besöket gick smärtfritt och vi passade på att ge honom rabiesvaccinet på en gång så nu är vaccinationsgrunden gjord.
På väg ut träffade vi en bullteriertik som Indy blev helt betuttad i! Hon var otroligt tålmodig och lät Indy hoppa upp och slicka henne i ansiktet och de lekte en liten stund innan vi gav oss av hemmåt.

Väl hemma tog jag med Indy på en promenad i skogen. Han har inte fått springa lös i Karelen så jag tyckte att han skulle få känna på att vara lös igen. Nu hände det osannolika. Indy lyssnade på alla kommandon och höll sig hela tiden tätt intill mig och de få gånger han sprang i förväg kom han genast tillbaka om jag kallade på honom. Det var nästa så att det kändes som om någon bytt ut vår hund! Vilken lydig valp!
Natten gick också bra – han återgick till sina rutiner på en gång. Istället för att ställa väckarklockan så lät vi Indy väcka oss när det var dags att gå ut vid klockan 04.30. Sedan sov han tills jag skulle upp för att gå till jobbet.

Väl på jobbet fick jag dock samtalet som övertygade mig om att vi trots allt hade fått hem vår egen hund. Han hade bitit sambon i näsan. Och slutat lyssna.
Så länge varade den smekmånaden…