I dag lärde vi oss läxan att bevaka en 16 veckorsvalp som håller på att få tänder varendaste sekund. Först tuggade Indy av sitt koppel… det löser man ju enkelt med en knut tills man kommer iväg till en djuraffär så det var väl trist men inte så besvärligt.

Besvärligt blev det senare på kvällen. Indy gnällde – det brukar betyda ”number 2” så raskt ut med valpen och jag efter med den svarta påsen i högsta hugg. Men på vägen hittade Indy några intressanta hål… och pinnar… och de där små svarta krukorna som matte lämnat på verandan efter att ha planterat blommor… När vi väl kom in så dröjde det förstås inte många sekunder förrän Indy kom på att han glömt att göra ifrån sig.
Proceduren upprepades – ut med valpen  jag efter med påsen i högsta hugg.
Den här gången kom han i alla fall ihåg vad han gått ut för – problemet var bara att Indy inte alls planerade att gå in igen…
Valpen for iväg – med det där uttycket som bara valpar som vet att de gör fy-saker har. Sedan var han borta.
Jag ropade, visslade, pep med hans favoritleksak, försökte locka med vår lek ”where’s the goody” (var är godsaken) men valpen förblev försvunnen.
Sedan provade jag att ignorera att han  var borta.
Hjälpte inte.
Sambon tillkallades som förstärkning och efter lite letande hörde jag Kai skrika”AJ” följt av en rad svordomar på finska och flera ”no no no”.
Kan bara betyda att vår lilla piraya kommit tillrätta.

Problemet var bara att få hem tiokilosvalpen för i racet genom skogen försvann halsbandet.
Kopplet med knuten har vi kvar – men inget att sätta runt halsen på vilddjuret.
Det var i denna sekund jag insåg att den där  lusten att köpa ett andra halsband åt Indy som jag lyckats stävja var ett dumt beslut. Jag som varit så stolt öv er att jag INTE köpte…
Så imorgon är det jag som får åka till djuraffären det första jag gör. Och då köper jag TVÅ halsband.