Avel för vems skull?
Publicerad: 14/05 00:33I dagens HBL kan man läsa om hur både finska och svenska kennelklubben börjat ingripa i avel som gått för långt.
Vissa raser har avlats till så absurda mått att hundarna i princip är sjuka redan när de föds. Hud som ligger i stora veck som orsakar exem, för mycket hud i ansiktet så att ögonkanterna viks ut och smuts kommer in som orsakar ögoninflammationer, stora huvuden som gör att tikarna inte kan föda sina valpar utan kejsarsnitt och så korta näsryggar att hunden helt enkelt har svårt att andas.
Hade dessa hundar levt i det vilda hade de aldrig överlevt. Så inte är det för hundarnas skull som vi avlat dem sjuka. Nej vi har gjort det för att vi människor tycker de är fina/gulliga/ser roliga ut när de ha raka bakhasor, har för öppen fontanell så att huvudet får en märklig kontur och har överdrivna kroppsproportioner.
I min värld handlar avel om att man ska leta fram de bästa exemplaren för parning så att man får sunda, balanserade och friska djur – oavsett om vi pratar hästar, katter, hundar eller kaniner.
För ska vi vara riktigt ärliga så gör vi oss själva en stor otjänst när vi belönar överdrifterna och absurditeterna. Inte minst en ekonomisk otjänst – alla som har djur vet vad en tur till veterinären kan göra mot bankkontot.
Även om man är försäkrad.
För att inte tala om den oro man lever med som djurägare och ens telning inte riktig är kry. Och ändlösa timmar av pälsvård, medicinering och annan skötsel som man hade kunnat ägna åt att göra roligare saker tillsammans med sitt husdjur.
När vi letade jakthund så gick vi igenom många raser. Ett bra tag såg det ut som om vi skulle skaffa oss en Große Münsterländer. Några andra raser var också på tapeten. Men en av de sakerna som vi fastnade för med drevern är just att den är väldigt frisk. Den har inte avlats på sitt utseende utan på sina jaktegenskaper. Ett tag förekom det avel på färg men eftersom jägarna var ointresserade av vilken färg hunden hade utan bara ville se resultat i skogen så dog detta försök till avel på utseende ut ganska fort.
Visst kan drevrar också ha sjukdomar och fel, men det hör till undantagen – inte regeln.
Jag tycker det är på tiden att något görs åt den osunda aveln. Det är vi människor som sitter med makten – det är vi som har skapat livsförutsättningarna för våra hundar och det är banne mig vår skyldighet att göra något så att deras liv blir bättre.
Och det hänger inte bara på uppfödarna. Det hänger på oss som vill ha en hund.
Tänk efter innan du väljer ras. Läs igenom vilka problem olika raser har, kolla med kennelklubben – skaffa hem försäkringsvillkoren från de olika försäkringsbolagen.
När du väl bestämt dig – lägg ner tid på att hitta en uppfödare som stöder kennelklubbens strävan att ändra rasstandarden för de hundar som lider av den osunda aveln (om det nu är så att du vill ha någon av raserna som hamnar på listan av raser som måste åtgärdas).
Det blir både du och hunden gladare av.
Vår hund är inte ett skolboksexemplar
Publicerad: 12/05 22:20Vi gör vårt bästa för att Indy ska få en rejäl uppfostran och bli en lydig hund som man vågar ta med ut i civilisationen utan att orsaka kris och panik.
Vi läser på och läser på – och sedan försöker vi omsätta böckernas goda råd i praktiken. Med ytterst varierande resultat.
Indy reagerar liksom inte riktigt som valpar ska göra enligt böckerna.
Exempel 1: Boken säger att om valpen inte följer efter när den går lös ska du smyga iväg och gömma dig. Då blir valpen orolig och börjar leta och inser snart att det är bäst att hålla ett öga på husse/matte – annars försvinner dem.
Verkligheten med Indy: Indy börjar nosa på något spännande, vi fortsätter att gå. Vi gömmer oss. Indy kommer inte. Vi går tillbaka mot honom för att fånga hans uppmärksamhet för att sedan röra oss snabbt ifrån honom igen. Indy tittar upp och far iväg mot något annat som luktar spännande.
Vi försöker göra oss roliga för honom (grannarna måste tro att vi blivit skvatt galna över en natt) och se till att roliga saker händer när han håller sig nära oss. Det enda det resulterar i är att vi ser ut som två clowner och Indy står fortfarande borta vid komposten och tittar mest fundersamt på oss…
Konstaterande: Vår valp verkar mer självständig, envis och självsäker än de där valparna som beskrivs i böckerna. Finns de där valparna egentligen på riktigt?
Exempel 2: Boken säger att man ska ignorera valpen när den bits och gå ifrån den. Då märker den genast att det inte lönar sig att bitas. Eller ge den något den får tugga på istället. Sista utvägen: ta tag i nackskinnet eller lägga valpen tills den lugnar sig.
Verkligheten med Indy: Om vi ignorerar honom blir han bara ännu hetsigare och det slutar med att han går upp i varv så mycket att han får rött kort och utvisas till sin transportbur för att lugna ner sig. Förhoppningsvis lyckas vi göra det innan han bitit sönder ett par byxor. (Han är uppe i 4 byxor nu varav ett par har flera hål…) Ger vi honom något annat att tugga på så funkar det i två sekunder innan han försöker med tricket ”jag skulle bita i leksaken men missade” … Och tar man honom i nackskinnet eller under hakan och ser honom stint i ögonen så blir han arg och då biter han på riktig – inte bara för att han vill leka. Han är minsann en valp med integritet och tillåter inte vad som helst (med rätta).
Konstaterande: Vi måste nog hitta på något annat…
Exempel 3: Böcker säger att valpar bara behöver den motion de får genom att leka. Promenader är inte att rekommendera för valpar på 14 veckor (nästan).
Verkligheten med Indy: Om vi inte ger honom tre promenader på typ 20 minuter om dagen (vissa till och med lite längre) så hamnar vi i vad som beskrivs i exempel 2 lite oftare än det mänskliga psyket klarar av. Han får så mycket överskottsenergi att han blir olidlig – detta trots att vi leker med honom, tränar kommandon och låter honom få hjärngympa med smarta leksaker eller godissök. Och vi har i böckerna hittat förslag på massor av lekar som vi glatt använder oss av. Men det är inte tillräckligt för Indy. Han behöver lite mer än så.
Konstaterande: Böcker är bra men hundar är så olika… Och det blir defenitivt till att gå på kurs. Flera kurser. Har någon numret till den där mannen som säger sig tala med hundar?
Till sist ett par bokstäver från Indy själv:
hjewhzsbnb cdri6 m˛ bn
Bra sagt tycker jag!
När åskan går…
Publicerad: 11/05 19:31…. bryr sig inte Indy ett dugg!
När det första mullret rullade in tänkte jag att nu blir det till att ta hand om en orolig liten jycke. Men kissa måste han ju – trots att åskan ligger och cirklar runt huset utan att riktigt braka loss. Så på med kopplet och ut.
Nog tittade han upp på himlen och såg lite förvirrad ut när det mullrade – men han skuttade glatt med mig hela vägen till brevlådan och tillbaka.
Skönt att vår lilla jakthund inte tyckte att det var läskigt. Känns som om det bådar gott. :)
Regnet däremot – det klarar han sig utan.
Han satte sig på verandan och fnyste innan han tvärvände och gick in igen.
Nåja – jag trodde att det här inlägget skulle handla om tips på hur man lugnar en hund vid åskväder men det slipper jag tydligen – eller ska jag säga – förhoppningsvis…
I dag fick han också ett fruset köttben. Det hände för si så där 40 minuter sedan och han har inte släppt det sedan dess.
Jag har insett att min inre pedant fått sig en törn så här ”after puppy”.
”Before puppy” ville jag helst ha rena golv, prydliga högar (om några högar alls) och kuddarna ordnade i soffan.
”After puppy” har jag blivit lite som dem jag föraktfullt kallat ”bananmos-föräldrar”. Det är föräldrarna som går omkring med bananmos på kläderna och när någon påpekar att de har något kladd på magen/ärmen/i håret så ler de lite och säger: Så är det när man har barn.
Själv så tittar jag på köttresterna på golvet och tänker typ: det där tar Indy hand om. Eller så viftar jag bort påpekandena om att mina jeans har dräggelfläckar och min tröja har två leravtryck i hundtassformat med ett: Ojdå – så är det när man har en valp…
Sambon är nog nöjd – han brukade förut kalla mig för Monica (från tv-serien Friends) när mina städanfall slog till minst en gång i veckan. (Jo jag erkänner — jag tyckte att det skulle vara lite renare och prydligare än de flesta.)
Fast jag ska jobba på det här. Jag tänker inte vara en dräggelfläcks-matte.
Indy flyttade in
Publicerad: 07/05 10:49
Den 8 mars 2009 besökte vi Kennel Ancer's i Imatra och träffade Indy för första gången. Han ligger längst fram på bilden.
Jag och sambon har pratat om att skaffa hund i kanske två år. Men hela tiden har vi tänkt att det inte är rätt tid just nu. Tills vi hittade rasen Drever.
Då gick det plötsligt undan.
Den 31 December 2008 mejlade jag en kennel i Imatra som planerade en kull valpar till februari. Några mejl senare hade vi sagt att bara det fanns tillräckligt med hanvalpar i kullen så ville vi gärna ta oss an en liten jycke – vi var tredje i kö.
Den 6 februari fick jag ett mejl strax efter sju på morgonen med de glada nyheterna att Emma fått 6 valpar – 4 hanar och 2 tikar. Några timmar senare var valparna 10 – 5 hanar och 5 tikar!
Sedan började den långa väntan på att få veta vilken av de små som var vår…
Namnet var redan bestämt – Indy efter Indiana Jones.
Kenneln hade en webbkamera och både jag och sambon satt klistrade vid datorerna både hemma och på jobbet.
Alla blev involverade – oavsett om de var intresserade eller inte.
Valparna växte, öppnade ögonen, började tulta runt och sov i en stor hög. Allt de gjorde var gulligt och varje gång kameran var avstängd kändes det som om vi blivit berövade en stund med vår hund.
Den 8 mars körde vi tur och retur till Imatra för att hälsa på. Tänk om uppfödaren inte godkände oss? Tänk om en av valparna trots allt inte var vår? Har vi nu tänkt efter ordentligt – kan vi verkligen ta hand om en valp?
Alla frågor försvann i samma sekund som vi klev in i ”barnkammaren” och 10 ostadiga drevervalpar attackerade våra fötter och drog i våra byxben.
De var 5 veckor gamla och personligheterna kunde skönjas men var inte så tydliga ännu. Men en valp var lite mer social än de andra. Han krälade gärna upp i knät och tuggade på våra fingrar…
Vi valde tre favoriter – den sociala lilla valpen med pricken på nacken stod överst på listan.
Sedan åkte vi hem och fortsatte att vänta.
Den 28 mars skulle vi hämta hem vår Indy. Allt var förberett – han hade halsband, koppel, säng, massor med leksaker, filtar, klotång, mat och grisöron. (Och en hel del andra saker som jag aldrig vågade visa sambon att jag redan inhandlat.)
Var han vår? Valpen som uppfödaren Heli kallade Täplis?
Två dagar innan vi skulle köra till Imatra kom beskedet. Killen med pricken var Indy.
Papperna var påskrivna, informationshäftet låg i väskan och i bilen väntade hans transportbur. Äntligen fick vi hem vår lilla valp!
Indy cirka 9 veckor gammal.
Nu har Indy bott hos oss i 6 veckor. Han har hunnit med mycket.
Springa i skogen, rymma till grannen, försöka jaga traktorn på åkern framför huset, tuggat sönder sin säng, vara rädd för sodamaskinen och diskmaskinen, tuggat sönder en ladddare till mobilen och mobilen och ätit upp en tops som vi inte förstår var han hittade…
Han har också fullständigt erövrat våra hjärtan.
När han kryper upp i våra knän och lägger sig tillrätta för att sova, när han på morgonen välkomnar oss med blöta pussar och en energiskt viftande svans, när han stolt lyder våra kommandon och får vara duktig – då smälter man och glömmer att han rev ett stor hål i ett par favoritbyxor…
Den här bloggen handlar om hundar. Indy är förstås den röda tråden – det är ju han som tar mig in i en ny värld. Men det är inte bara en blogg om mig och min hund utan om allt som rör våra fyrfota vänner. Jag räknar också med er läsare – kommentera tipsa och hör av er!
Det finns cirka 600 000 hundar i Finland och i snitt lägger vi ner 310 euro per år på dem. 2 800 människor jobbar inom hundtillbehörsbranschen. Det här med hundar är stort. Nu förstår jag varför.
Indy visade vägen.
Indy 12 veckor gammal.
